phlegm

Skulle jag glida ut på stan i morgon, brotta ner femtio utvalda personer, vrida om deras små armar och kräva ett svar på den enkla frågan "Vad är det värsta en person kan göra?", hade iaf 27 svarat "prata om sig själv i tredje person". Detta är helt och hållet sant. (4 hade nog svarat, "brotta ner en oskyldig person, utan anledning och förklaring" men det är en annan femma...)

Jag vet inte varför det ligger till på det här viset, varför folk irriterar sig något enormt på denna move, allt jag vet är att jag måste tillämpa det mer ofta och gärna på offentliga och folkfyllda platser. Enligt mig så finns det få saker i dagens samhälle som är lika tabu, som har en sån genomslagskraft och där du hundra gånger av hundra kan vara säker på att du får en reaktion. Och sånt gillar jag.

Det roliga med responsen av detta retoriska knep, är att det är samma skit som börjar bubbla hos alla i den utsatta publiken. Börjar någon snacka om sig själv i tredje person singular, är det garanterat och tatuerat i sten att samtliga offer inom fem minuter börjar fantisera om sätt att utrota dig och ditt uppblåsta fejs. Detta är helt och hållet sant.


Varför är det på detta viset?

När jag sitter på ett slitet men färgglatt fik i norra afrika om ett par fem år, tänker tillbaka på mina livliga och dekadenta dagar, kommer denna konstiga, uppigande dag vara en av de få utvalda jag lyckas minnas. Jag har nämligen rannsakat mig själv uppifrån och ner, glott på mina sömmar i timtal och självfallet även intervjuat de underbara människor jag gillar att kalla vänner och familj. Detta är en dag för komtemplation, summering och drömuppdatering.

(För er där ute som sitter och hoppas på en halvtimmes powerpoint-presentation om mitt indiana jones liknande liv, laddat upp med bullar och ballonger, har jag några tråkiga nyheter att meddela: Jag tänker absolut inte gå in på ovidkommande detaljer så som min utbildning, civilstatus eller konstiga statyetter. Huvudfokus kommer ligga på krossade drömmar, nya förutsättningar och framtidshopp.)

Hittills, i mitt 22 åriga och lugna liv, har det hänt förhållandevis lite och odramatiska grejer. Vissa sura på tanter på stan har t.o.m. varit så magstarka och frispråkiga att de efter en titt på mitt livs cv, skrattat, spottat mig i ansiktet och kläckt ur sig klämkäcka saker så som: "Killen har ju för fan inte gjort ett skvatt. Dö!", "Tråkigare än en bisonoxe. Gäsp." och "Använd din fantasi, just nu visar ditt kreativitetskonto negativa siffror!". Det är naturligtvis väldigt tråkigt och ledsamt att låta sina öron snappa upp dessa saker, men det är ingen jag kommer att gräva ner mig över eller bli ledsen i ögat för.

Det må låta en smula konstigt, men jag fullkomligen älskar mitt tråkiga liv. När man har så lite att göra som jag har, kan man med lätt samvete och ivrig mage ställa in fokus på de små och obetydliga sakerna här i livet, granska dem i timmar och vara snuskigt nöjd efteråt. Människor i ens närhet kan ibland bli en aning surmulna, purkna över att jag inte gör tillräckligt eller tillräckligt snyggt, men det är inget jag kan eller vill ändra på.


Känner just nu att jag har svårt att knyta ihop säcken, föra fram den röda tråden i strålkastaren d.v.s. förklara vad detta inlägg går ut på. Så med anledning av lathet, tidsbrist och laktosintolerans slänger jag helt enkelt fram tre listor som alla rör mitt liv, uppmanar er att göra det samma och önskar er lycka till.

Saker jag ville bli eller göra när jag var liten:

* Bli polis, brandman eller hemglass-förare.
* Springa snabbare, skjuta hårdare, slåss snyggare än alla killar i världen.
* Uppfinna en ruskigt smart grej.
* Tjäna snuskigt med pengar.
* Prata snuskigt.
* Vara snygg.

Saker jag nu inser att jag aldrig vill eller kan göra:

* Bli bäst i Världen/Sverige/Lund/Mitt kvarter på valfri sport. Även i skytte och snooker är jag körd.
* Måla verklighetstrogna porträtt.
* Ta körkort innan jag fyllt 18.
* Uppskata blodpudding, rotmos och fiskbullar.
* Förstå vitsen med buskis.

Saker som jag vill göra när jag blir större:

* Lära mig spela munspel.
* Gå fler promenader och vissla oftare.
* Skriva böcker.
* Skriva en kokbok (eller åtminstone orka köpa en).
* Gunga mer.

Tänk dig in i följande situation:

Klockan är tre eller fyra på eftermiddagen, solen skiner och med nästan nittioprocentig säkerthet sitter du och slickar på en grusfylld och halvsmält piggelin. Sommarlovet har naturligtvis precis bara börjat och alla vardagliga problem är lika utdöda och bortblåsta som dinsosaurier, pandor och snöleoparder. Någonstans i bakrunden hör du en rostig Trabant starta, men du ignorerar det tanklöst, och läppjar vidare på din fula lilla glasspinne...

Fyra drömlika minuter senare upptäcker du ditt ödestrigra och korkade misstag: Hela glada familjen (förrutom ditt sorry ass, förstås) har precis stuckit iväg ner till sommarstugan i södra Frankrike för att spendera resterande 7 veckor av sommarlovet med sol, bad och sprit.

I just det ögonblicket kommer du översköljas med samma känslor jag sitter och ruvar på just nu. Fattig förnendring, ilska, och den gamla list-ettan förvirring.

Men varför sitter jag och leker med dessa känslor? Jag gillar väl inte isglass? Mina föräldrar har väl inte en rostig gammal Trabant? Och förresten, kan de ens stava till Toulosse?
Naturligtvis inte. Orsaken till mitt purkna mood, hittar vi i helt andra skogar. Jag har haft en riktigt trist och tråkig måndag...


Kalaset och den taskiga presentutdelningen börjar i runda slängar runt 07.15 när jag slår upp mina rödspröngda ögon och möts av en så underbar och brutal huvudvärk att jag önskar jag haft kraftig mens. Efter den lilla söta morgongåvan slår jag på min mesiga mobil och möts av den luriga nyheten att mitt sommarjobb den närmaste månaden ställts in. Tack för den!

Stolpskottet till värdelös dag fortsätter sin lettiska bingo lotto-dragning några timmar senare med att bjuda på, vad västersländska vetenskapsmän gillar att kalla, en uppenbarelse. (Jag snackar inte om en "Aha, Corn Flakes och majs är gjort av samma skit"-grej, utan mer "Aha, mamma och pappa är av samma kön"-grej.) Det visar sig att jag gått och förvandlat mig till en liten, liten, patetisk mes.

När jag summerar och utvärderar mina senaste veckor och dagar vecklar följande fakta ut sina stora och graciösa vingar:

* Jag sitter och kedje-bölar till halvgenomtänkta reklamfiler.
* Min ipod är fylld med dassiga och smöriga ballader.
* Mitt klädval de senaste dagarna har bestått utav små rosa shorts, linnen och pannband.
* Har druckit två öl de senaste 60 dagarna.

Detta är en ofattbar katastrof och jag går redan och funderar på vilken kaliber som ska hjälpa min hjärna ut ur mina öron.

Hur i helvete får jag min heder tillbaka?

I snart tjugotre långdragna, men roliga år har jag velat pryda min päronformade och honungsdoftande hjässa med snuskigt långt och tjockt hår. Någon specifik passform eller modell har jag inte funderat eller klurat på, men möjligheten att gnälla över kluvna hårtoppar, hår i blickfånget och horribla hästsvansar måste finnas där. Jag vill alltså bli en liten haschrökande pundare, men endast i fråga om hårval och shampofrekvens.

Det som är lite tråkigt, förutom att jag i morse klippte av en stor del av mitt hittills insamlade knarkarhår, är att killen som kallar sig min pappa, lider av en sjukdom vi i folkmun gillar att titulera flintskallighet. Det brinner således i hårknutarna och jag måste snart ta ett beslut: raka av allt hår och förneka existensen av mitt busiga och uppåtgående hårfäste eller börja samla massvis av hårstrå inför den kalla och blåsiga vintern och innerligt hoppas på det bästa...


Jag vänder mig nu därför till er, kära whoa-idioter, med en vädjan och en önskan. Jag vill att ni dels langar lite sköna, men samtidigt metrosexuella bilder på killar i långt hår, och dels svarar på frågan:

Hur snygg är indianen "flintskallig hästsvans"?

Moder Jord är jäkel på att konstruera och trolla fram snygga, hjälpsamma och logiska lösningar på vardagliga och tröttsamma problem. En av hennes mest kluriga och smarta recept, och tillika mitt senaste fynd på den världsliga och gemensamma frukostbuffén, är den nattliga promenaden.

Du vet hur den funkar. Staden ligger kusligt öde, ljudvolymen är behagligt låg och för en urban och allmänt stressad människa som mig själv, känns det nästan förbjudet busigt att smyga runt som en virrig bonde på gatorna och bara snoka. Stressfaktorn är olagligt låg.

Det hela känns som om man helt plötsligt fått fritt spelrum, plockat upp "gå vidare till gå"-kortet på ett hotellfyllt monopolbräde eller precis fått tillbaka sin "fråga-chans-lapp" med ett jakande svar... Och som om detta inte vore nog: alla idioter du så hett och innerligt hatar ligger ovetandes och dreglandes i sina sängar och svettas.


Kom igen nu. Ut och rör på er, kids!

Våren 2006 har varit en sinnessjukt skön och uppfriskande period med skratt, samlag och sinnesro som bästa minne och majoriteten av den dyrbara tid jag fått till mitt förfogande har lagts på böcker, vänner och parkhängande.

Ett slappt, men förhållandevis välbetalt jobb har i slutskedet, nästan panikartat, införskaffats för att på något mirakulöst sätt rädda en ekonomi som bäst beskrivs som skral och misshandlad.

Men det är inte mitt taskiga pengaflöde och dåliga framförhållning som skall upp på tapeten och diskuteras, utan det faktum att jag har ansträngande akademiska poäng att casha in. Kursen jag läser och svettas över, kallas i folkmun pedagogik, och är egentligen busenkel och tramsig, men likväl skall denna sista hemtenta klaras, nerskrivas och godkännas.

Mitt hjärnkontor är just nu fyllt av inkompetenta, lata och virriga medhjälpare som varken kan tänka eller jobba. Jag försöker droga ner dem med fisljummen kaffe, extra långa cigg och busig burlesque, men inte ett skit händer eller hjälper. Inspirationen är noll.

Lite då och då hamnar jag i denna pikära situation och det är lika nedslående och irriterande varje gång. Anledningarna varierar från tillfälle till tillfälle, men allt som oftast är det självförvållad bakfylla, temporär trötthet eller dålig koll på tallriksmodellen och kostcirkeln som är de största och värsta bovarna.

Idag är det gårdagens öl som sitter inlåst i min mentala fängelsecell och skäms brallorna av sig. Det är hans fel, och hans fel alena, att jag inte kommer att få något vettigt uträttat idag. Jävla öl.


Vad gör ni när ni behöver inspiration?

Jag äger en gul, guldig och rostig cykel som i rådande och skrivande stund bäst beskrivs med tre små fula adjektiv: Trasig, ledsen och deprimerad. Han har haft en riktigt tuff, hård och slitsam vecka med pensionärskrockar, reflex-debackel och punkteringssjukdomar på schemat. Mr. Cresent ligger därför i garaget som en avdankad gammal alkis och försöker återhämta sig. När och hur han kommer att skrivas ut från behandlingshemmet är det ingen som vet...

Detta trista och tårdrypande missöde har medfört att mina smala badmintonlår har svettats och spänts lite extra, att mina boxfresht vita gympadojjor fått sig en grusbrun lyster och att jag inte längre kan titulera mig cykel-mongo. Jag är för tillfället helt utlämnad till mina näst bästa lemmar, benen.

När jag nu spatserar nerför gatan, istället för att cykla på den, hinner jag därför med att observera och studera mina roliga och sura medmänniskor. En grinig gubbe lyssnar på sin repade ipod, en annan käkar kletig kebab. Fyra gummor leker pjätt och två tonårsflickor brottas. Alla är såklart sjuka i huvudet, men inte en jävel ler.

Varför är det så?

Ok, det är hett och trendigt att vara bitter, negativ och sur, men kom i igen, släpp kylskåpet för en extremt liten stund och stig in i värmen. Le åt minst fyra människor i morgon, och jag lovar att högst tre av dem kommer att spotta dig i ansiktet. En av dem kommer garanterat att bli lite glad och generad, och sånt är ju alltid trevligt..

Vi säger att du är en nonchalant, men nervös trettonåring som ska börja i en sprillans ny skola och klass. Med tanke på att vi alla läst kamratposten, veckorevyn och lilla fridolf, så vet vi väl på ett hum och en trasig höft, vilka problem det är som lurar runt hörnet. Prio ett, högst upp på dagordningen sitter den gamla sanningen och hånskrattar: Dags att skaffa nya, starka och tuffa kamrater. Lättare sagt än gjort så klart, och innan första skoldagen är slut lovar jag dig att du kommer vara vansinnigt villrådig.

Vem skall få hänga med melankoliska och mysiga mig?
Finns det någon grupp som faktiskt förtjänar min närvaro?
Varför verkar alla vara så olagligt irriterande?

På min tid, och jag gissar att det funkar på ett liknande och snarlikt vis idag, är det runt denna tid ens fördoms-radar slås på. "Punkarna luktar bajs", "hiphoparna är fattiga" och "pingisspelarna är översittare" osv osv. Du vet hur ramserna är uppbyggda, och allt som oftast slutar det ändå med att du ställer din mentala moppe i det cykelställ som innehåller flest moppar liknande din. Helt fel... Vill du ha en kryddstark och färgsprakande kompiskrets är det istället min hembakade fördomsprofil/mall du skall använda.

Nyckelordet i min "filosofi", och det ord som hela tiden måste sitta fästspänt i förarsätet är Engagemang Det kvittar alltså vilken aktivitet, politisk åsikt, färg på skorna eller favoritnudlar dina kandidater uppvisar och innehar, det viktiga är att de helhjärtat brinner och lever för dem.

Dekadent och likasinnad? -Tack för kaffet, men dra åt helvete. Energisk och konstig? -Kom in på kaffe, jag fick det precis av en dum jävel.


(Alla fallgropar och lönndörrar är naturligtvis inte inritade på filosofi-kartan än, men på det stora hela har jag bilden av vad den ska representera klar för mig.)


Frågan är nu bara... Fattar ni ett skit av det jag yrar om?

På rak arm och halvt stående fot kan jag rabbla upp en handfull anledningar till varför man vill berika sitt liv med en helvetes massa vänner. Förutom olagligt många presenter på namnsdagen och den lyxigt överfyllda mobillistan lånar de ut pengar, bjuder på saft och bullar och har du en hiskelig tur, sitter de och trycker på ett skönt och modernt tv-spel som bara skriker 2-player-maraton. (Alltid lika svingrymt med lite hederligt, gammalt, back-in-the-days tävlande med allas våra vänner Mario och Donkey Kong...)

Att vissa dessutom kan få dig att skratta mjölk ur dina näsborrar som ingen annan och samtidigt kittla dina tankebanor med mer än en recitering av senaste aftonbladet-löpet är en lurig men stilren bonus som bara grymma och värdefulla polare kan framkalla.

Ibland händer det dock att man tröttnar på sina vänner och allt som symboliserar eran stenhårda och vattentäta vänskap. Gulligullet känns numera homosexuellt, ryggdunkningarna verkar elakare än förr och de tidigare så kvicka och skrattsäkra internskämten känns bara förlegade och uttjatade. Pötsligt sitter det en ond tankedocka på din högra axel och bara fräser: "Döda dina vänner, gör det nu. De är idioter hela bunten och de kommer garanterat dra ner dig i den djupa och legendariska skiten."

I dessa fall är det lätt hänt att man, på ren instinkt och lika taskig illvilja ringer första bästa yrkesmördare, letar upp sin eldkastare eller beställer hem lite gammal hederlig SARS. Kompisarna ska utplånas, snabbt och enkelt, och det är det enda som verkligen betyder något...

Men i detta läge gäller det att hålla sig lugn som en filbunke, ta en sak i sänder och komma ihåg följande råd:
Det är alltid bättre att tortera en levande vän, än att gråta över en SARS-smittad.

Hur gör man då detta bäst? Vet faktiskt inte, men följande tekniker har fungerat bäst för mig och min skakade omgivning:

Tips 1 - Tysta leken
Ganska enkel strategisk tortyr som går ut på att du håller käften i fyra sammanhängande timmar. De första avgörande trettio minuterna är knepiga, men kommer du förbi denna svåra och utmattande passage, kommer du att bli rikligt och kungligt belönad. En vandringssägn skvallrar om att en person i Göteborgs-regionen efter denna behandling sa upp sitt jobb, flyttade till Kuala Lumpur och aldrig, aldrig blev sig riktigt lik igen.
Denna teknik lämpar sig givetvis bäst för dig som i vanliga fall lider av kronisk mundiarré och således aldrig är tyst. Är du blyg och näbbmus-aktig skippa då detta tricks.

Tips 2 - Dagismobbing
Leta i minnet upp alla dina sköna och vedervärdiga översittartekniker från den glada och grubbtrycksfyllda förskolan. Ingenting går upp mot att förnedra en vuxen man på ett treårings vis. I och med att dessa lekar är fatalt banala och naiva, kommer såret att ta så pass mycket längre tid att läka.
Tips på mobbingslekar: Du har en fläck på skjortan-knepet, sandklump i bakhuvet-finten och jag paxade den här gungan före dig-hysset.


Fyll på listan!

Nu har det hänt igen...

Igår vid 18-tiden bestämde jag och några kamrater att vi skulle spendera den solfyllda kvällen joxandes med den berömda trasan på en plan placerad på andra sidan stan. Med min cykel nystulen och kurragömma-borta fick en 7,5 ton tung buss agera transportmedel och tillfällig lägenhet. Jag satte mig på ett säte i den centrala delen, slog på ipoden och började som vanligt vissla. Två stopp senare stiger en medelålders mamma med tillhörande barnvagn, mammakläder och bebis in. Den rultiga mamman måste tro att jag var nån slags atlet eller rysk gymnast, för på det sätt hon parkerade sin vagn, (4 centimeters från mina än så länge hela knän) lämnade inga andra anledningar öppna. Ungefär 2 sekunder efter det att vagnen slutade rulla, öppnade knodden sina korpögon och kunde inte sluta glo...

Detta låter kanske inte som ett vanligt, eller ens normalt problem, men hade du levt ditt liv i mina box-frächa skor, hade du sett situationen ur ett helt, helt annat ljus. Låt mig förklara:

Varje gång jag befinner mig inom en 5-meters radie från en vaken bebis, är det som om något mörk och lurig Barba-Pappa röst befaller dem att börja stirra för fulla muggar. I början av mitt liv tyckte jag mest det var spännande och lite småroligt, men efter en traumatisk händelse på en flygresa mellan Sverige - USA (slyngeln eye-ballade mig i 8,5 timmar) var det helt andra känslor som uppenbarade sig.

Så... Efter flera år av idogt förträngande, blev alltså incidenten på bussen i går kväll den definitiva droppen som fick tungan att lägga sig på vågen. En bebis, antagligen förfriskad av några liter glo-soppa och ett par burkar bläng-sylt, spände sina små ögon i mina blå och allt jag kunde tänka var : Den här lille rackaren förtjänar minst två, om inte tre eller kanske fyra, ordentliga och välplanerade tusen nålar.


Min fråga är alltså:
Hur slutar jag att bli provocerad av bebisar?

Ända sedan det glada mellanstadiet gled över till en högre och kaxigare version, har samtliga kids i vårt avlånga land blivit hjärntvättade, formade och lurade att sommarlovet inrättades för att mini-vuxna skulle få en möjlighet att tjäna pengar, pengar och mer pengar.

Likt taskiga ekorrföräldrar har de med alla tänkbara medel försökt stressa och pressa oss för att vi skulle skaffa det där sabla sommarjobbet och således dra hem några nötter till lyan. Vissa kvällar staplades vi ungar t.o.m. upp framför brasan för ett par hemska, mörka spökhistorier om anonyma, slappa och bortskämda ungar, med sann och ren skärmselpropaganda som enda motiv och förklaring. Dessutom, som en liten ful klick grädde på moset, viskades och västes ett återkommande och extremt uttjatat mantra i våra öron: "Samla nu rikligt med ek-ollon, barn, annars kommer ni frysa skiten av er i vinter!"

(Jag ska inte gå in på huruvida detta påverkat mig, men med tanke på att jag de senaste veckorna mest suttit i en sunkig soffa, i en smutsig källare och försökt klura ut hur lättsaltade soffpotatisar hade platsat på olw-hyllan, gissar jag att, deras tappra försök till trots, förebråelserna inte gett nämnvärda utslag.)

Så hur löser man en lurig situation, där man de facto inte sitter på något sommarjobb, men fortfarande har alla intensioner på att både hälsa och psyke ska förbli inktakt?

Svaret på alla dina böner och eventuella klådor, ska jag alldeles strax avslöja. Läs vidare...


Problem 1 - För mycket fritid

Lösning: Börja hänga på whoa. Här appliceras som tur är inte vanlig, västerländsk tidräkning, utan istället har howser och Stuck impleterat en ny virtuellt metod att uppskatta tidsrymd. Det som känns som en kvart i den mystiska whoa-dimension kan i själva verket vara timmar och åter timmar.

Problem 2 - Alla polarna jobbar och har inte tid att hänga

Lösning: Skaffa nya och bättre kompisar. Dra ner till den lokala alkisbänken, ta med dig en näve öl-korv och en nyinköpt sjuttia, iklä dig gärna ett stort leende och saken borde vara biff á la lindström. Om inte annat, kommer du att bli 12 rövarhistorier, fyra underbara anekdoter och en helt ny, konstig odör, rikare.

Problem 3 - Jag har ju inget jobb, det känns lite fisljummet

Lösning: Hitta på egna. Vem har sagt att ett jobb måste generera pengar, innehålla arbetskamrater eller vara belönande? Börja se dina vardagssysslor som små arbetsuppgifter och allt kommer kännas lätt och ledigt. Möjligheterna är som farmor brukar säga, oändliga, och det är bara din fantasi som sätter stopp. Damsug sängen, rensa gårdsplanen från kapsyler, spela plockpin - patians versionen, osv osv.


Vad gör du när du är arbetslös?

Någonsin funderat på att förbättra eller försnygga ditt liv?
Trött på att ingen håller med dig?
Gapskrattar alla åt dina outfits?

Samlade du precis på dig 3 "jajamensan", kan detta vara tråden för dig. Sitter du med ett tinitusliknande "nejförihelvete" ringandes i öronen, kanske du ska bojkotta resten av texten.


Iaf. Nu kör vi igång.

Som ni alla vet visar kanal 5 den underbara filmen Grease jämna veckor, medans TV3 kör den alla ojämna, julafton och ibland (om Hasse Aro känner för det, om han börjat på sin sillsnaps) en extra visning på midsommar.

Så... När jag förra veckan låg nerbäddad som ett nyfött barn, men sjuk som en pissig pensionär, dyker plötsligt, men även helt rutinmässigt, John Travolta upp på skärmen. I samma ögonblick som jag slänger mitt förkylda getöga på hans mousserade och blöta frisyr är jag fast. Vetskapen om att jag under de närmaste 90 minuterna ska jag bli bjuden på lite klassiskt high school-hångel, snyggt uppsatta hästsvansar och tuggummi-mobbing, brottar ner mig och jag måste titta.

Efter det att filmen är slut, tårarna har torkats bort och sångpärmen blivit ihopvikt, försöker jag fundera ut varför jag faktiskt gillar filmen? Är det dom trallvänliga, men homusexuellt roliga sångerna som faller mig på läppen? Är det dom bystiga och fruktansvärt flörtiga flickorna som får mig att smälta? Eller är jag helt enkelt dum i huvudet som konsumerar sådana här filmer?

En stunds funderande senare kom jag på svaret...
Rivaliserande gäng!

Detta fantastiska och grymma fenomen har alltid väckt fascination hos mig, och plötsligt förstår jag varför vissa filmer (The Warriors, Braveheart, Lilla Jönsson-ligan) och böcker (Romeo och Julia, Bert Tjejtjusaren) blivit självklara favoriter. (De sömnlösa nätterna, med mardrömmar om en bisexuell, men kristen Danny Zuko, har lyckligtvis också försvunnit.)


Men varför bara se det på film eller läsa om det i böcker?
Jag ska, innan maj månad är slut, starta ett häftigt och klädmässigt homogent gäng. Vi ska "claima" en del av vår stad, stå där och se snuskigt enhetliga ut, köra sjukt mycket internslang och vara allmänt snygga. Planerna ligger fortfarande på ett väldigt tidigt stadie, så vi behöver just nu lite förslag på eventuella "outfits" eller "teman".

(Dessa outfits finns redan med på vår kanske-lista: Mustachbeprydda svetsare, överviktiga skejtare eller svartklädda shortskillar.)

Ok, detta är sliskig Seinfeld-problematik på ofattbar låg nivå, ämnet har ansetts uttjatat ända sedan farfar Hedenhös tid, och i ärlighetens namn ställer vi oss nog alla apatiskta till den korkade frågeställningen. Men... mina fingrar kliar något enormt, kräkmusklerna är ordentligt uppvärmda och blundar ser jag bara ett rött, elakt frågetecken. Jag måste helt enkelt få skriva av mig en skvätt, ventilera internet-lungorna och höra vad ni andra idioter har för funderingar och förklaringar...


Som vi alla vet har smörgåspålägg olika och häftiga egenskaper. Varför de har blivit tilldelade just dessa, och till vilken anledning och användning är fortfarande oklart och lurigt. Den samlade forskareliten står självfallet handfallna och hoppet om ett mirakulöst mirakel är det enda grässtrå som finns kvar i deras inkompetenta händer. Trots deras pinsamt svaga forskarinsatser har de lyckats luska fram ett par konstaterande:

Kaviar luktar, brieost stelnar och nutella är tråkigt.

Senaste tillskottet på forskarhimlen är, ja du gissade rätt, att skinka svettas! Enligt vanlig praxis famlar läkarna och doktorerna i totalt jävla mörker och är allmänt snurriga och dåliga. Så.. p.g.a. mitt enorma skink-intresse och brist på Illustrerad Vetenskap-artiklar vänder jag mig därför till den sista samlingsplats där jag vet att användarna är extremt rigorösa i sin källkritik, ofta levererar resultat och alltid, alltid är mycket trevliga.


Varför svettas skinka?

En otroligt vacker, men även ändlöst sorglig dag vill jag snegla på mig själv i en smutsig bilruta, titta på den suddiga och regniga spegelbilden, tänka: "Fan, jag är faktiskt en komplett människa. Snyggt jobbat, kompis."
Just nu lägger jag därför all min energi på att hitta den rätta kartan, fixa fram en fungerande och flexibel kompass, samt äta upp mig ett par kilo inför resan. Eventuellt skall en snitsig bok eller ett skojigt husdjur också införskaffas.

Ännu vet jag inte exakt vilka pusselbitar som ska plockas upp på vägen, vilka vapendragare som skall stå vid min sida eller vilka vandrarhem som skall besökas. Självklart har jag spanat in några guldkron, valt ut ett par smultronställen och lagt undan, strukit och vikt en tre, fyra favorit t-shirts. Förhopppningsvis har mamma förberett några prickikorv-mackor också.

Just nu kommer jag alltså till er, ber er ödmjukt om hjälp och önskar lite vacker vägledning.


Så här går min tankegång:

Varje komplett människa måste behärska världens snyggaste musikinstrument, munspelet. Vill jag bli en komplett människa, måste jag lära mig behärska munspelet.

Vart lär jag mig spela? Finns det kurser?
Vilket märke ska jag införskaffa?
Behöver / Tillåts jag använda lepsyl?
Kan du spela? Tipsa mig om passande låtar!

De senaste månaderna har varit irriterande kalla, obehagligt mörka och allmänt sunkiga. En del människor påverkas självklart utav detta, förvandlas från dampiga orienterare till losec-knaprande hemmasittare och allt som oftast brukar en tråkigare, introvertare och lite gråare lyster fylla deras aura. Självfallet är jag själv likadan, har lidit av exakt samma eller ruskigt liknande symptom, men har helt andra faktorer att klappa på axeln och tacka.

Det min själ, och till viss mån även min garderob, så innerligt saknar under de tråkiga månaderna mellan oktober och april, är möjligheten att glida på loppis. Vackrare och elegantare tillfälle att fylla på t-shirt förrådet, hitta sina drömsneakers eller tokhandla sällskapsspel finns inte. Att man kan äta knaprig och kryddig korv, spana och snacka med socialt handikappade soc-fall och gå ute i det fina vädret är sött grädde på ännu sötare mos.

(Det ska tilläggas att jag självklart har vetskap om den nya uppfinningen, inomhus-loppis, men att det inte kittlar lika skönt, och därför inte är samma sak.)

Med facit i hand, hundra blickar kastade i den historiska backspegeln och de gamla dagböckerna dissekerade, kan jag enkelt konstatera att mina ägodelar till största del består utav begagnade sådana. Åratal av loppmarknads-luskande har gett utdelning, och jag är hittils väldigt nöjd med mina fynd. En Kitchen Wizzard +, för ynka trettio kronor, till mamsen på morsdag för tre år sen lyser fortfarande som starkaste minnet. Tårarna av stolthet och förundrar i hennes ögon, finns fortfarande fastetsade i mitt halvt bortsupna minne.


Nu, några frågor jag vill ha svar på.

Vad är det bästa du köpt på loppis?
Vilka saker är sjukt smarta att köpa där?
Andra loppmarknads-anekdoter?

Jag lever mitt liv i ett organisatoriskt vakuum. Är relativt nöjd och tillfreds med det, men har en naggande och stark känsla av att dagen då jag vill bli "killen-med-filofax", har jag inget grymt och fräckt antiserum att hälla i mig. (Idag, när jag satt och funderade på detta, erhöll jag en större förståelse för hur Stålmannen kände sig när han fick nys om kryptonitens existens.)

Så, trots min ungdomliga nonchalans och jovialiska sinne, är jag fullt medveten om det kommer en period då mina kunskaper inom planering och schemaläggning ställs på prov. Just nu har jag inte mycket förberedelsekött på mina magra ben, men en dag ska de vibbrera och dallra av alla fixar-muskler.

Med andra ord, ge mig lite snygga och smarta tips!

Jag sitter och fingerbrottas med ett roligt och knivigt problem. Dilemmat har kopplingar till mina personliga egenskaper och jag hoppas du kan ge mig en hjälpande hand i denna trevligt tragikomiska knipa. Jag kommer att inleda inlägget med att presentera adekvat bakgrundsfakta, försätta med kompletterande reflektioner och avsluta genom att öppna upp för diskussion.


Mitt sätt att vara på är lite lustigt. Jag är lugn som en nedsövd filbunke, kan inte stava till arg och majoriteten av mina lojala lekkamrater ser mig som en laidback och slö filur. Gångerna jag brusat upp, höjt rösten, tappat fattningen eller hostat upp corn-flakes går att räkna på ena tassen och mina föräldrar, samt en amerikansk och förvånad bilhandlare är de enda personer som någonsin sett mitt arga ansiktsuttryck.

Är det så att du vill beställa en verbal misshandel åt en antagonist eller två, är mitt telefonnummer det absolute sista dina flottiga fingrar ska slå. Retoriken och de snitsiga ordvitsarna finns visserligen där, men den riktiga glöden och övertygelsen som behövs för att fullständigt förnedra din ärkeskurk saknas, för jag bryr mig inte tillräckligt tillräckligt.

Missförstå mig rätt. Jag är absolut inget litet apatiskt kolli som sitter hemma, pillar mig i naveln och äter kakdeg. Förutom denna defekt innehåller min känslo-paljett de obligatoriska färgerna. Kittla mina fötter, kyl ner mina ljumskar och klia mig på ryggen och jag lovar dig att jag kommer att fnissa, frysa och mysa. Ser jag orättvisor på tv eller på trottoaren utanför min dörr blir jag självfallet ledsen, nedstämd och engagerad. Får en dumsnut för sig att skada någon av mina vänner, familjemedlemmar eller bekanta agerar jag självfallet, betalar jag gärna tillbaka med samma, fast större mynt.

Det är alltså i den vardagliga och mer lättsamma danslokalen mitt handikapp blir som mest synligt och blottlagt. När människor runt omkring mig svär sig röda i ansiktet, tappar flera kilo tålamod och irrar bort sig i vredesutbrott p.g.a. småsmulor, vykort och snicksnack står jag ensam kvar vid ribbstolarna och visslar, lugn och sansad.


Är detta beteende sunt?

Kommer jag att bli knäpp?

Känner du igen dig i min beskrivning eller har du möjligtvis frågor?

Om ja, hör av dig via telefon, på mailen, eller varför inte genom en liten snitsig kommentar i tråden.

Om nej, tack för visat intresse, och välkommen åter...

Vid lunchtid idag, 13.30-snåret, damp det ner ett vykort i min snitsiga brevlåda. Det är inte varje dag man får nöjet att plocka upp en handskriven, parfymerad och personlig papperslapp, så ett litet leende smög sig in i mitt garvade ansikte (lite dagisvibbar och fråga-chans-minnen bubblade för ett kort ögonblick också upp.) På vykortet poserade en tanig tant med krulligt hår, rosiga kinder och tillhörande pratbubbla, hennes hållning fullkomligt skrek bullbak och hennes kläder var mjölbeklädda och fnasiga. Den gulliga gumman meddelade mig den sorgsna och väntade nyheten: "Loppet är kört, det är dags att ta in hästen i stallet, passa på att sälja smöret och dra för helvete upp skägget ur brevlådan. Det finns en stors risk att du är laktosintolerant!"

Vem det var som knåpat ihop detta mystiska och livfulla vykort har jag ingen aning om, hur människan (eller djuret?) lokaliserat min brevlåda är ett lika stort frågetecken, och det snurrigaste av allt: varför vill personen framföra mejerierelaterad propaganda?

Nyheten som presenterades och preciserades, var för mina ögon inte direkt någon nyhet. Jag har vetat om att min mage inte är bästis med Mr. Mjölk. sedan andra klass, och skulle jag mot förmodan glömma bort det, brukar ett eller två långvariga toalettbesök råda bot på min temporära minnesförlsut. Det kändes ändå trevligt och hälsosamt att någon snäll, okänd och storhjärtad medmänniska hade tagit sig tid att vässa pennor, köpa vykort, klura ut ordspråk och googlat fram min adress, bara för att framföra sitt brådskande budksap.



Nu till trådens kärna:

Är du också laktosintolerant? Berätta allt av intresse!


/phlegm, killen som aldrig kommer få mjölkmustach eller möjligheten att dra "got milk"-skämt..

Igår kväll, vid halvåtta-snåret, när jag och familjen satt och käkade mackor, läste tidningar och umgicks helt vanligt inträffade något alldeles fantastiskt och oväntat. Som på en given signal reste sig våran pappa plötsligt upp, harklade sin gamla slitna strupe och spände ögonen i samtliga familjemedlemmar.

(Då han i vanliga fall är något av en medioker och halvtafflig berättare, var det med dämpad entusiasm och tvekande rörelser vi plockade bort hörlurar och vax från våra öron för att lyssna på vad den lille tokern hade att förtälja.)

Det visade sig att han, denna mulna torsdagskväll skulle bjuda på en smart anekdot angående en av hans närmaste och tätaste vänner. En bekant han haft sedan barnsben, berättade han, lite av en själsfrände faktiskt och en man han än idag hade kontinuerlig kontakt med.

Efter struprensningen och ögonspänningen började han sedan, i ganska starka ordalag och med förbryllande kroppspråk berätta om kompisens alternativa väg uppåt i samhällsstegen, om hans udda och för många konstiga fritidssysselsättning. Vännen, som idag är en fullvuxen homo sapien med fru, barn och magsår, hade enligt honom själv hittat ett perfekt sätt att dryga ut dem torftiga och vanligtvis svältfödda hushållskassan.

Barndoms-buddyn och hans fru hade nämligen kokat ihop en genial och listig plan... Varje gång de befann sig i ett snabbköp eller dylik affär, delade de upp sig så att en av dom tog hand om de obligatoriska matinköpen medan den andre attackerade reklam- och annonslapparna. Väl hemma i deras trygga hem, tog de sedan fram varsin stol och placerade försiktigt ut lapparna på deras gemensamma köksbord. I timmar satt de sedan, klurandes och funderandes över snitsiga reklam-slogans, proffsiga produktnamn och kniviga knåp. Ofta ett väldigt slitsamt arbete, men med den potientiella vinsten hägrandes i horistonten kämpade de alltid vidare.

Självklart var detta en mycket nyckfull och tidskrävande hobby, men vännen hade försökrat pappa; alla resor, badlakan, årsförbrukningar och presenter var väl värt all möda och besvär.
De fick smaka på en smula lyx och flärd lite då och då, och det var minsann inte fy skam eller kattskit...

När jag känner mig lite nere, är i stort behov av en liten nätt spark i röven, drar jag alltid fram en citat-bok jag har liggandes på toaletten. Boken består av en massa roliga, smarta, tänkvärda och tokiga citat, som med några få ord kan få den mest depresiva svartrockaren att börja klä sig i färgglada batiktröjor, baka bullar och hjula. Den smartaste trixet med den lille boken är att klyschorna är uppdelade i olika kapitel. Känner man sig lite förvirrad angående kärlekstrubbel t.ex. slår man helt enkelt upp "love, relationships and hate" i indexet och bläddrar sig fram till rätt sida.

Människorna som kläckt ur sig dessa sanningar, fått sina tankar förevigade och för alltid kommer att finnas kvar i vårt medvetande är oftast tänkare av stora mått, komiker av sällan skådat slag eller en kombination av de båda. Givetvis är jag sinnessjukt avundsjuk på dom här individerna och en av mina stora drömmar är att en dag komma på ett ruskigt bra qoute och bli inskriven i historieböckerna.

Men så började jag fundera... Händer detta verkligen fortfarande? Att ett citat är så grymt genomtänkt och perfekt att det kommer att bli ihågkommet även i framtiden.

I en generation överfylld av bloggare, författare och skribententer känns det nästan dödfött att ens försöka. Internet, i all dess prakt, känns som den naturliga fienden och syndabocken.


Men, jag hoppas att jag har ruskigt fel i denna fråga, så kläm fram några sköna citat som du hoppas har en chans bland de stora grabbarna. Det finns dock några regler:

- Citatet måste vara hämtat från 1998 eller senare.
- Du får inte hämta det från en "citat-sida" eller dylikt på nätet.
- Du och dina polares lustiga kommentarer undanbedes.

Nämn vem som komponerat mästerverket och var samt varför du tycker att det ska få vara med på listan.

När man befinner sig i det så kallade offentliga rummet händer det att man stöter på folk man sen tidigare är bekant med. Det kan vara gamla skolkamrater, vänners föräldrar eller någon konstig semi-kändis som på något sätt känns igen. Hur du ska förhålla dig till dessa personer, är det bara du som vet, men det vanligaste är att någon slags hälsning äger rum. Alla har vi våra knep, en hemlig gest, ett ballt handslag eller en konstig fras som ska fungera och utstråla social kompetens. Detta är egentligen helt bisarrt, men lik väl fortsätter dessa utbyten av meningslös smörja och djurliknande handslag.

Just idag, när jag cyklar hem från jobbet, möter jag en s.k. periferi-kompis och jag funderar på hur jag ska visa att vi faktiskt känner varandra. Den slugiltiga vinnaren blir en gammal klassiker som går ut på att slänga huvudet uppåt och båkat. En otroligt konstig rörelse, men det är en av mina vanligaste moves och jag vet inte varför jag agerar på detta vis.

Efter att hälsningen tagit slut, våra cyklar har korsat varandra och vi befinner oss långt ifrån, inser jag vad jag precis gjort och det är förvirring som entrar min kropp. Varför håller jag på så här, varför kan jag inte hälsa som en normal människa, och är detta beteende egentligen sunt?

Så... har ni några smarta hälsningsritualer som inte resulterar i whip-lash-liknande smärta blir jag hemskt glad om ni vill delge mig den informationen. Och kom nu inte dragandes med ett "tjena kompis, hur är läget?" för det är inte aktuellt i detta fall. Jag behöver en armrörelse alternativt ett ansiktsuttryck som jag kan dra fram likt ett ess ur rockärmen när jag har fyra nano-sekunder på mig att visa igenkänning...

Jag har alltid tyckt att äldre personer är våra bästa och mest underskattade medborgare och ser jag ett par stycker glida förbi mig på stan vill jag alltid ställa mig i vägen, fråga dom vad som flyger runt i just deras hjärna eller bara krama dom. De ser ju alltid så konstiga ut, ser alltid ut att fundera på något och man kan aldrig riktigt vara säker på var man har dom. I varje given situation tänker jag alltid: kommer dom skälla ut mig, kasta konstiga ord i mitt ansikte eller kommer det kanske bli en gruppkram med fräna dofter, stickiga koftor om några minuter?

Så, på grund av mitt idolskap till pensionärer har jag de senaste tre åren haft en återkommande dröm om att en skäggig och gullig baskergubbe skulle passa perfekt att ha som bästa polare. Jag tänker mig att han m.h.a. sin visdom och sina fina ordspråk kan guida mig genom livet, förgylla min vardag och bjuda på många snygga skratt.


Men när jag tänker på dessa människor, mina stora idoler och förebilder är det blandade känslor som bubblar upp. Och jag hade hoppats att vi kunde hjälpas åt att reda ut ett par frågetecken...

Varför är de så fruktade och underskattade av oss ungdomar?

Varför är dom så jävla grymma?

Och varför hänger de aldrig i gäng så som pensionärer runt medelhavet gör?

Bloggar, ätbara tallrikar och batiktröjor. En gång i tiden var dessa fenomen, (plus alla andra nymodigheter i världshistorien,) glödheta på marknaden, på den berömda tapeten och människor i var och varannat vardagsrum pratade sig svettiga och harmynta över dessa fräcka ting.

Precis likadant är det idag när en ny guldkalv eller favoritleksak presenteras för den förväntansfulla men skeptiska allmänheten. Folk verkar inte kunna få nog, alla vill upp på den sabla nykonstruerade vagnen och nyvässade armbådar och fulspel används frekvent för att vara först, modernast och mest "up-to-date". Tidningar, tv-program och andra medier hänger givetvis på och hjälper till att blåsa upp denna enorma ballong till oanade propotioner.

Efter ett par veckor när Herr Tid fått spader och lessnat rejält spelar han ut sitt hederliga triumfkort och nyheten glöms bort och totalignoreras. Människor fortsätter därefter sina stillsamma men (paradoxalt nog) stressade liv i väntan på nästa stora grej.


När ett nytt fenomen dyker upp vid horisonten på det här viset, ställer jag mig alltid skeptisk och trevande till det och dess anhängare betraktas med stor skepsis. Likt en kufliknande pessimist placerar jag mig alltid på den varma åskådarläktaren och väntar på att den förväntade stormen skall passera. Detta smarta, men fega drag resulterar i att man med förakt i rösten kan utdela försmädliga kommentarer till svaga vänner under pågående hausse, samtidigt som man i efterhand kan gratulera sig själv och känna stolthet.

Ett annat resultat är dock att man missar en hel drös med nymodigheter och förpassas till den ovetande skaran fårskallar.

Därför vill jag att ni, med denna tråd uppdaterar och upplyser mig om de senaste årens finesser. Det är inte så att jag suttit i en källare på österlen med några UR-repriser som ända sällskap de senaste tolv åren, men det är fullt möjligt att jag missat några sköna prylar eller personer längs vägen... Så:

Vilka tidigare nymodigheter anser du förtjänar en ny stund i rampljuset?

Vem försvann alldeles för snabbt från det varma strålkastarljuset och borde välkomnas tillbaka?

Min kära mamma brukar beskriva mig som en konstig, snäll och rolig känslomänniska. Hon anser att jag är lite blödig, att jag funderar på tok för mycket och att det hade varit fett och ballt om jag bara "käkade en chill-pill emellanåt" för att använda hennes egen terminologi. Hon gillar att påpeka detta faktum ungefär två gånger i veckan, tis- och torsdagar och hon gör det med en patenterad blanding av glädje, sarkasm och entusiasm varje, varje gång.

Men som vi alla vet, har även mammor fel och befinner sig titt som tätt på djupt vatten, på cykelturer och i blindo. Trots detta faktum är det mycket möjligt att mitt gamla kvinnliga päron prickat rätt denna gång, att hon nosat upp något spännande* och en enorm sanning är på väg att exponeras. Skulle så vara fallet, att mamsen gjort en adekvat och proffig bedömning, är det dock ingen fara på taket, kon står långt ifrån isen och jag kommer fortfarande att vara glad, snäll men framförallt känslig.

För det skall erkännas, under en normal och lagom lagom dag entrar i snitt 37 känslostadier mitt humör, (huruvida detta är mer eller mindre än näste man har jag ingen aning om), och påverkar såklart mitt agerande och mina funderingar. En del är ledsna, en del är busiga, men majoriteten är älskvärda och skönt slappa.

I ett försök att hitta paralleller, få inspiration och dra lite på smilbanden är denna tråd skapad för att ge utrymme åt allas våra favoriter. Ge en kort beskrivning på vad som får din båt att flyta, hur du enklast fixar fram känslan och annat smått och gott av intresse.


Trött men glad
Vill jag hitta denna underbara men svåråtkomliga känsla är det av essentiell vikt att natten innan genomlids svettig, hallucinerande och naken. Effektiv sömntid bör helst inte överstiga fem-sex timmar och tänk bastu-grader när du justerar temperatur. På morgonen ska man alltid skippa frukost och andra lyxiga förnödenheter för att ytterligare förbätttra sina chanser. Nerpackad i ryggsäcken kan man lägga ett par roliga böcker, kanske någon tokig bebisteckning och eventuellt lite choklad. Målet för dagen ska vara att göra så lite som möjligt, men med så stor utdelning som möjligt. Sociala sammankomster tacklas med enkelhet och det kurrande ljudet från magen används som bakrundsmusik. Som sagt, utförs denna ritual korrekt väntar ett gudomligt himmelrike och sagolik eufori.


*Näsborrarna i hennes släktled är extremt exeptionella, vi har både vinprovare och parfymmakare närvarande på meritlistan, så helt otänkbart är det ju inte...

Mina svaga men seniga handleder har så länge jag kan minnas varit helt nakna och fria från pråliga accesoarer. Svettiga svettband, missbildade indianpärlor och bajsbruna henna-tatueringar har alla lyst med sin frånvaro och frihetskänslan har varit mer än total. Medans andra slöfockar gått runt med trekilos klockor, nitarmband och roskilde-pass från de senaste 14 åren har mina slanka och muskulösa armar varit komplett tyngdlösa, barnsligt starka och kapabla till hur många high-fives och low-tens som helst. Det hela har varit en överlägsen och fridfull tid, men tyvärr mötte den handleds-nakna epoken sin baneman i förra veckan när jag gick och halvshoppade i centrum. Jag råkade nämligen köpa en klocka...

Vad tänker han med?
Är han spritt språngande galen?
Klocka är såå 86!
Hans mobil måste väl kunna visa uret?

Jag hör redan era kvidande invändingar och välmenande glåpord, men låt mig förklara. Klockan är ett mirakulöst under bortom era vildaste och våtaste drömmar. Förutom att visa tid och datum kan den: zappa kanaler på tv:n, beställa pizza, skriva uppsatser, motverka bakfylla, räkna ut svåra tal och fungera som rim-lexicon.

Låter det för bra för att vara sant? Det är det också...

Sanningen är att jag köpte en fattig, billig, men extremt tuff miniräknare/klocka, modell svart. Den är trevlig och rolig och allt det där, men jag känner att jag vill och förtjänar något mer.

Så langa länkar och tips på era bästa high-tech ur. Gärna inte för dyra eller för svårbeställda. Jag vet att jag kan lita på er...

För ett par veckor sen satt jag, för ovanlighetens skull och slözappade mellan några tramsiga kanaler på min kära dumburk. Ett par minuter senare, för vanlighetens skull, kunde jag kallt konstera att samtliga program som rullades upp framför mina rödsprängda ögon antingen kunde klassas som katastrofalt barnsliga, retfullt repriserade eller bara normalt tv3-fattiga.

Frustrationen för en man i mina skor; mogen, motiverad och modern, blev givetvis för stor och jag applicerade därför mitt vanliga, superhemliga tricks... Discovery Channeln rattades försiktigt in och en spännande dokumentär (välartikulerad berättare med silkeslen och brittisk accent, ackompanjerad av stillbilder och fantastika animationer) visade sig vara eftermiddagens smaskiga dessert.

Glad och fnittrig över min övermänskiga genialitet och den förträffliga timingen med ett kvalitetsprogram satte jag mig till rätta i favoritfotöljen och tog fram mina speciellt utvalda dokumentär-glasögon. Livet är allt bra fint ibland, tänkte jag och skulle inte bli besviken.

45 nervkittlande och informativa* minuter senare är jag så mätt på fakta att jag faktiskt funderar på att eniro:a fram E-Types pappas mob-nummer bara för att skymfa gubben och reta honom för hans gråa mustach. Agressionerna lugnade dock ner sig snabbt och sekunderna efter mitt rationella utspel var det bara välbehag och lugn som genomströmmde min faktafyllda kropp.

* - Jag ska inte tråka ut er med en full redogörelse för vad som sades i prgrammet utan väljer i stället att presentera pudelns kärna i all hast: Den moderna människan lever i ständig jakt på endorfiner. Om det sen handlar om att knarka, träna som en dåre eller frenetisk utöva samlag spelar ingen roll. I stort sätt alla våra handlingar och tankar speglar och understryker nämligen tesen, och därmed basta.

Vet inte hur du ställer dig till denna information, men jag måste erkänna att det känns faktiskt ganska skönt. Att en spliff, ett par vändor ute på löparbanan och lite kopluerande kan garantera mig tillfredställelse är ingenting annat än goda, grymma och finfina nyheter.

Det är möjligt att jag lider av någon tropisk sjukdom, är allmänt dum i huvet eller bara vill vara rebellisk och skönt suicidal. Men jag måste erkänna att det enda som ens är i närheten av att få mig att må som en nyavsugen kung på LSD är när vädergudarna tar tag i mikrofonen och gormar: Nu är det dax för en näve regn!

På något konstigt sätt börjar barndomsminnen och andra sköna historier göra sig påminda, fåniga filmklipp och nersmörade fotokopior flashar förbi och de gamla välbekanta regnkänslorna gör sig omedelbart påminda. Av all plötslig upphetsning börjar givetvis mina fingrar skaka, mina ögon leta upp smarriga vattenpölar och mina ben vill aldrig någonsin sluta dansa. Jag känner mig som elva, nykär och morgonpigg igen, och vill aldrig att det ska ta slut.

Det finns nämnligen något väldigt magiskt och förtrollat med att stå ute vid sin favorit gunga, iklädd sina bästa gummistövlar och bara dregla över att Gud valt att lätta på den överfyllda och blyga blåsan. Det är så enkelt på något sätt, så jävla gratis och det är lika underbart varje gång.


Nå. Vem hänger med ut och nakendansar i det sköna, regninga vädret?

Om du och jag av någon anledning skulle få för oss att småsnacka i kön till snabbköpet, ledigt konversera på ett togaparty eller spotta vatten på varandra vid någon bakteriefylld sandstrand är chanserna groteskt stora att jag aldrig kommer att fundera över din existens någonsin igen. Detta är ingenting jag rår för, så ta det absolut inte personligt eller börja gråta, men majoriteten av de människor jag träffar raderas permanent ur min minnesbalk sekunden efter det att de lämnat mitt synfält. Konstaterande: Det är så jag interakterar med medmänniskor.

Hur som helst, vissa krabater är självfallet så pass annorlunda, roliga och sjuka att de lämnar ett gediget, benhårt intryck och aldrig, aldrig glöms bort.

Denna tråd dedikeras därför till de personer som fått oss att skratta upp både en och två lungor, fuckat upp vår världsbild och allmänt förgyllt våra liv med smaskiga förfesthistorier och anekdoter. Ni är ett gäng sjuka och konstiga individer, men ni förtjänar all uppmuntran och kärlek ni kan komma över.


Här är mina kärleksförklaringar:

Brev 1 - Till en underbar man vid namn Kjell

Hej Kjell!
Vet inte om du minns mig, men vi träffades för fyra långa år sen på en skitig husvagnkamping utanför Göteborg. Du och dina hundar bodde i schabraket brevid mitt, och ni var nästan alltid glada och berusade. Du gillade ölkorv och höll på en del med brevduvor om jag inte minns fel. Anledningen till att jag skriver detta är att du är en fantastisk man, med många fina egenskaper. Historierna du så ledigt och fint berättade var olagligt bra, och jag kommer aldrig att träffa en säkrare och mer stilren berättare. Keep on truckin!

Brev 2 - Till en tokig tant på Hultsfreds Festivalen

Hej Josefin!
Att du en dag för ett år sen, iklädd blommig klännig och nyborstat leende fick mig att glömma mina vardagliga problem för några minuter är fortfarande något jag blir rörd till tårar av att tänka på. Jag hade haft en riktigt trist och allmänt småländsk bakfylledag, när jag passerade dig och din skotskrutiga filt. Varför du bad en främling att slå sig ner och spela yatzy, dricka glögg och lyssna i din nyinköpta Sony Walkman, kommer jag nog aldrig få veta. Men en sak vill jag att du ska bära med dig. Det ansiktsuttryck och varma ord du sa när jag lämnade filten och ditt liv för alltid, kommer ständigt att finnas i mitt hjärta. Du är min alldeles egna lilla stora stege.

När jag för 72 timmar sen träffade en mycket besynnerlig, men rakt igenom gemytlig man, gav han mig (förutom en skopa skratt och fyra förvirrade ögonblick) en av de bästa och snällaste presenter jag någonsin fått... Med en brutal detaljrikedom, en kuslig känsla för finess och ett minst sagt levande kroppsspråk målade han upp det ena glädjerika scenariot efter det andra. Det hela kändes som om han ledde mig in i en sprillans ny och totalt outforskad värld, och dessutom gjorde han det med en mycket stadig och koncentrerad blick. Jag fick tidigt intrycket av att detta var på största, blodigaste alvar och leken kallade han kort och gott för:

Konsten att se ner på folk, helt utan logik och reson.

* - På grund av plats- och tidsbrist kan jag på denna dekadenta och aggressiva internetplats tyvärr inte upprepa eller upplysa er om alla de regler, tekniker och fallgropar som finns till hands. I stället bjuder jag på ett utdrag från min första fältstudie, och hoppas helt enkelt att ni, tillsammans med lekens namn, fattar galoppen.


1 - Medelålders män som övningskör

Bakgrundsfakta: Osäkra, tafatta individer, med hygienproblem som inte ens kan knyta sina egna kordborreband. Har ofta runda glasögon och färgglada koftor. Utstrålar färgkombinationen grå / beige.

Livsmotto: Bättre sent än aldrig.

Min dubbelmoral och motivering: Ett par rundor runt skolgården med trampebil och ett katastrofalt go-kartlopp våren 99, är allt jag, i mitt bilkörar-liv, kan stoltsera med. Killarna är dock extremt fula och skrattvänliga, så platsar in på listan med bravur.

2 - Mattanter

Bakgrundsfakta: Seniga, deformerade kvinnor i sena trettio-, tidiga fyrtioårs åldern. Luktar nästan alltid illa och saknar all känsla för mode. Har en tendens att få barn att börja gråta. Utstrålar mat-os.

Livsmotto: Som man bäddar får man ligga.

Min dubbelmoral och motivering: Den mest komplicerade och svårlagade måltid jag kan slänga ihop består av kalas puffar, bobs blandsaft och skorpor. Tanternas illvilja och klädval garanterar dem, trots detta, en listplacering.

3 - Parkeringvakter

Bakgrundsfakta: Tråkiga, formlösa individer med mindervärdeskomplex. Tål all typ av värderlek, gillar att bära hatt men saknar humor. Utstrålar deja vú.

Livsmotto: Två flugor i en smäll.

Min dubbelmoral och motivering: Jag har aldrig haft ett jobb längre än tiden det tar att cykla Tour de France. Gillar inte heller att vara ute i kyla. P-vakterna triumfar sig ändå in på listan med hjälp av deras vedervärdiga huvudbonader.


Fyll på listan...

Efter två promenader, fyra strandbesök och en jävligt jobbig jobbintervju har jag fått nog. Sammanlagt har inte mindre än 22 irriterande personer, tramsat sig framför mina ögon och gjort det fruktansvärt klart och tydligt att vi har en ny och sunkig trend på tapeten. Det ska tilläggas att detta kanske inte är den äckligaste eller fulaste fluga som någonsin, på något mystiskt sätt hamnat i vår gemensamma och socialdemokratiska sopptalrik, men likväl måste jag får leka pensionär, gnälla och skriva av mig lite.

Fenomenet jag pratar om (som om du inte redan listat ut det, din lille busunge...) är hörlurs-sladdar som fritt får hänga utanför sju lager kläder, klumpigt, helt ogenerat och en aning kvasikaxigt. Vad tror ni att ni håller på med? Är ni så sugna på flanera med er nyinköpta ipod nano att ni kastar alla regler om komfort, mode och sunt förnuft hundra meter ut i sjön. Har ni någonsin sett en dörrvakt eller annan valfri hormon-bebis gå runt med sina sladdar likt tarmar utanpå sina gula fina jackor? Skulle inte tro det va...

Stoppar man dessutom in sladdarna på sin rätta och natruliga plats, dvs innanför tröjan, blir man rikligt belönad och slipper den trista och frustrerande "jag vände på huvudet-oops-plopp-uslingen åkte ur"-problematiken.


(Tänkte först också kasta skit och löv på den lite äldre kusinen bland dessa idioter: Ni känner honom som "Jag håller min mp3-spelare i handen, och tycker det är helt ok"-djuret. Men insåg snabbt att frustrationen och klådan skulle bli alldeles för stor.
Jag valde istället att spotta på hans lillebror...)


Jag vänder mig till er som just nu känner sig en aning träffade och lite småpurkna, med en snäll och ärlig fråga. Ni andra får givetvis också vara med och svara och gissa..

I ärligehetens namn, vad håller ni på med?

Om jag hade fått en pistol tryckt mot tinningen, en knytnäve placerad i munnen och frågan "Vad gör du för att inte bli uttråkad?!?" slängd i ansiktet, hade jag förrutom att få panik, rabblat upp en fyra, fem hobbies. "Läsa böcker, sova, äta, bajsa och knulla" är nog svaren killen med fjäderbatong och rånarluva hade plitat ner i sitt bruna anteckningsblock.

Men om sanningen ska fram, och det ska den ju nästan alltid, finns det ett tidsfördriv i mitt pittoreska liv som jag glömde att nämna för Tommy. En hobby som, sorgligt nog, tar upp nästan lika mycket tid som alla de andra, kombinerat. Jag och den nya, smala Uffe Larsson kallar det kort och gott: Nyhets-hets.

Ni vet hur det funkar...

Tidningar, internet eller text-tv. Spelar ingen roll.
Sport, nöje eller politik. Spelar ingen roll.
Whoa, Aftonbladet eller Vice. Spelar ingen roll.

Jag måste få i mig min dagliga fix av nyheter...

Vems fel är detta? Vart skickar jag räkningen?

Redan nu, under trådens första nervösa två meningar, d.v.s den virtuella uppvärmingen och internet-stretchingen, passar jag på att lägga in en liten feg brasklapp: Det finns en läskigt överhängande risk att trådens innehåll kommer att tendera till det långdragna, högtravande och seglivade. Jag vill dock poängtera att det finns absolut ingen anledningen till att inleda och starta någon läpphängning på grund av det, utan jag tror starkt på att tråden kan bli både gemytlig, gammaldags och smakrik för samtliga inblandade.

Dagens ämne:Ordbajseri

I min livliga och konstiga ungdom har jag pratat med människor som på alvar hävdat att ordbajseri inte är en konstform. Min mormor har berättat hemska och mörka historier om elaka kvinnor och manhaftiga män som faktiskt skrattat åt, och tittat ner på denna underbara sport. Inte nog med det, för tjugo minuter sen, ringde en av mina bästa vänner och delgav mig en horribel nyhet: En gemensam kamrat har under flera månader blivit trakasserad och förlöjligad p.g.a. sin kärlek till ordbajseriet. Vad i helvete håller folk på med?

Ordbajseri, med all sin fräna finess, sina korkade kontraster och de lustiga överraskningsmomenten, är ett av de trevligaste och slappaste sätt att slösa kopiösa mängder med tid. Jag kan sitta i timtal och skratta mig hes åt tokiga ordvitsar, retarderade klyschor och fyndiga ordval. Om det är jag eller någon annan idiot som skrivit ner det och harklat formuleringshalsen, spelar inte speciellt stor roll. Huvudsaken är att jag gillar det.

Inte klar med skolarbetet?
Känns det som att ditt CV behöver plastikopereras?
Vill lillasyster höra en godnatt-saga?

Användningsområdena är som du ser, ofantligt många och ganska grymma. Och att kunna skriva mycket om lite är en gudasänd och rolig egenskap, som först efter flera, flera års träning kan inkasseras och användas. Börja träna redan idag, och ge din personlighet och intellekt den present de alltid längtat efter...