Varför glor bebisarna på just mig?
Nu har det hänt igen...
Igår vid 18-tiden bestämde jag och några kamrater att vi skulle spendera den solfyllda kvällen joxandes med den berömda trasan på en plan placerad på andra sidan stan. Med min cykel nystulen och kurragömma-borta fick en 7,5 ton tung buss agera transportmedel och tillfällig lägenhet. Jag satte mig på ett säte i den centrala delen, slog på ipoden och började som vanligt vissla. Två stopp senare stiger en medelålders mamma med tillhörande barnvagn, mammakläder och bebis in. Den rultiga mamman måste tro att jag var nån slags atlet eller rysk gymnast, för på det sätt hon parkerade sin vagn, (4 centimeters från mina än så länge hela knän) lämnade inga andra anledningar öppna. Ungefär 2 sekunder efter det att vagnen slutade rulla, öppnade knodden sina korpögon och kunde inte sluta glo...
Detta låter kanske inte som ett vanligt, eller ens normalt problem, men hade du levt ditt liv i mina box-frächa skor, hade du sett situationen ur ett helt, helt annat ljus. Låt mig förklara:
Varje gång jag befinner mig inom en 5-meters radie från en vaken bebis, är det som om något mörk och lurig Barba-Pappa röst befaller dem att börja stirra för fulla muggar. I början av mitt liv tyckte jag mest det var spännande och lite småroligt, men efter en traumatisk händelse på en flygresa mellan Sverige - USA (slyngeln eye-ballade mig i 8,5 timmar) var det helt andra känslor som uppenbarade sig.
Så... Efter flera år av idogt förträngande, blev alltså incidenten på bussen i går kväll den definitiva droppen som fick tungan att lägga sig på vågen. En bebis, antagligen förfriskad av några liter glo-soppa och ett par burkar bläng-sylt, spände sina små ögon i mina blå och allt jag kunde tänka var : Den här lille rackaren förtjänar minst två, om inte tre eller kanske fyra, ordentliga och välplanerade tusen nålar.
Min fråga är alltså:
Hur slutar jag att bli provocerad av bebisar?
Igår vid 18-tiden bestämde jag och några kamrater att vi skulle spendera den solfyllda kvällen joxandes med den berömda trasan på en plan placerad på andra sidan stan. Med min cykel nystulen och kurragömma-borta fick en 7,5 ton tung buss agera transportmedel och tillfällig lägenhet. Jag satte mig på ett säte i den centrala delen, slog på ipoden och började som vanligt vissla. Två stopp senare stiger en medelålders mamma med tillhörande barnvagn, mammakläder och bebis in. Den rultiga mamman måste tro att jag var nån slags atlet eller rysk gymnast, för på det sätt hon parkerade sin vagn, (4 centimeters från mina än så länge hela knän) lämnade inga andra anledningar öppna. Ungefär 2 sekunder efter det att vagnen slutade rulla, öppnade knodden sina korpögon och kunde inte sluta glo...
Detta låter kanske inte som ett vanligt, eller ens normalt problem, men hade du levt ditt liv i mina box-frächa skor, hade du sett situationen ur ett helt, helt annat ljus. Låt mig förklara:
Varje gång jag befinner mig inom en 5-meters radie från en vaken bebis, är det som om något mörk och lurig Barba-Pappa röst befaller dem att börja stirra för fulla muggar. I början av mitt liv tyckte jag mest det var spännande och lite småroligt, men efter en traumatisk händelse på en flygresa mellan Sverige - USA (slyngeln eye-ballade mig i 8,5 timmar) var det helt andra känslor som uppenbarade sig.
Så... Efter flera år av idogt förträngande, blev alltså incidenten på bussen i går kväll den definitiva droppen som fick tungan att lägga sig på vågen. En bebis, antagligen förfriskad av några liter glo-soppa och ett par burkar bläng-sylt, spände sina små ögon i mina blå och allt jag kunde tänka var : Den här lille rackaren förtjänar minst två, om inte tre eller kanske fyra, ordentliga och välplanerade tusen nålar.
Min fråga är alltså:
Hur slutar jag att bli provocerad av bebisar?
Kommentarer
Trackback