phlegm

Jag äger en gul, guldig och rostig cykel som i rådande och skrivande stund bäst beskrivs med tre små fula adjektiv: Trasig, ledsen och deprimerad. Han har haft en riktigt tuff, hård och slitsam vecka med pensionärskrockar, reflex-debackel och punkteringssjukdomar på schemat. Mr. Cresent ligger därför i garaget som en avdankad gammal alkis och försöker återhämta sig. När och hur han kommer att skrivas ut från behandlingshemmet är det ingen som vet...

Detta trista och tårdrypande missöde har medfört att mina smala badmintonlår har svettats och spänts lite extra, att mina boxfresht vita gympadojjor fått sig en grusbrun lyster och att jag inte längre kan titulera mig cykel-mongo. Jag är för tillfället helt utlämnad till mina näst bästa lemmar, benen.

När jag nu spatserar nerför gatan, istället för att cykla på den, hinner jag därför med att observera och studera mina roliga och sura medmänniskor. En grinig gubbe lyssnar på sin repade ipod, en annan käkar kletig kebab. Fyra gummor leker pjätt och två tonårsflickor brottas. Alla är såklart sjuka i huvudet, men inte en jävel ler.

Varför är det så?

Ok, det är hett och trendigt att vara bitter, negativ och sur, men kom i igen, släpp kylskåpet för en extremt liten stund och stig in i värmen. Le åt minst fyra människor i morgon, och jag lovar att högst tre av dem kommer att spotta dig i ansiktet. En av dem kommer garanterat att bli lite glad och generad, och sånt är ju alltid trevligt..