phlegm

När det kommer till matlagning har jag två jävligt klara regler. För det första ska det vara enkelt och för det andra ska det gå snabbt. Att i timtals stå och pilla med laxar, kryddor, ostar, exotiskta grönsaker och annat trams för att förhöja den så kallade smakupplevelsen är snudd på patetiskt. Jag gillar att bli mätt, jag gillar att bli det snabbt och hur jag kommer i mål spelar ingen som helst roll.

Gång på gång har jag, (trots bättre vetande?), gått i den klassiska gourmet-fällan och spenderat dyrbar tid i nått flashigt kök för att försöka bereda nån perfekt och oklanderlig måltid. Efter den kulinariska och superba födan är intagen och min mage är aning mer uppsvälld, uppenbarar sig alltid samma retliga tanke:

- "Hade inte ett gäng korvar och lite smörigt pulvermos fungerat minst lika bra?!?"
 
För matlagnings-hypen som för tilfället råder bland våra medborgare, och säkert även här på whoa, är bara ett enda stort luftslott, ett fattigt april-skämt som bäst, framproducerat av snikna och förvirrade media-personer i brist på orginella och nyskapande ideér. Antingen det, eller så gillar folk faktiskt att stå och svettas i trånga kök..

Idag är Sverige, enligt nån artikel jag läste förra veckan, världens överlägset mest tätrika kokboksland. Matlagningstokiga länder så som Italien, Kina och Algeriet var visst inte ens i närheten i duellen med Mat-Tina och hennes 8 miljoner lärjungar. Men frågan är, trots den prestige och ära som tillkommer en första plats, om vi inte skall försöka förlora nästa år. För ärligt, vem orkar stå och slava i köket i mer än kvart för att mätta sin hunger när det finns så mycket roligare saker att lägga sin tid på? Inte jag i alla fall.

Så den dagen våra kära uppfinnare klämmer fram ett "bli-mätt-direkt-och-i-24-timmar-framåt"-piller kommer jag att bunkra upp, och det rejält. För tänk dig att aldrig mer behöva stå och peta i nån blodig köttbit, att aldrig mer hålla koll på kronärtskockors optimal-temperatur och aldrig, aldrig mer bekymra sig över skillnaden mellan oregano och basilika..

Det finns få irritationsmoment så jobbiga och eksemframkallande, som människors fullständiga brist på kreativitet, fantasi och påhittighet. På nått lurigt sätt skäms man åt deras vägnar och undrar lite stilla om samtliga inblandade i deras utbildninsvärld var klåpare, bedragare eller bara allmänt korkade. Värst blir det när kretin tror att han faktiskt är kreativ och orginell, men likväl glatt kör ner för en redan utstakad, uppkörd och trist grusväg.

De klassiska och mest hatade exemplen är, som ni kanske redan visste, fula asien-backpackers, tatuerade 14-åringar och i vissa fall även frilandsjournalister. Nu i år, hittar vi dock en ny, rolig och spännande grupp som frenetiskt håller på att brotta sig in på listan. De gör det dessutom ganska snyggt. 

Gruppen kallas vanligtvis hundägare (även hundsamlare, vovve-vänner eller dogg-boss funkar), och du hittar dom lite var stans på dygnets alla tider. Givetvis är dessa personer fullt normala, fullt presentabla och fullt fungerande och har inga som helst problem med att vare sig bibehålla jobb eller lösa korsord. Med all säkerhet känner du redan nu någon som tillhör denna elitistiska församling, och alldeles absolut har du inte några som helst onda åsikter om dom.  

Anledningen till min lätt milda irritation är deras uppenbara sätt på vilket de väljer hundras på. På nått sjukt sätt skall hundens "personlighet" och i vissa mån även utseende alltid överrensstämma med husses och mattes dito. 

Så... Anser du att hundägaren lätt kan beskrivas som lite småtjock, hård men oftast ganska glad vet du att det i hundkojan i nio fall utav tio gömmer sig en mullig liten bulldog. Samma sak med anorektiker och pinnsmala greyhounds. Samma sak med pensionärer och till synes halvdöda bassets. Samma sak med rastafaris och pullis osv osv...

Därför hoppas jag innerligt att detta år kan bli året då vi vänder på den hiskeliga hund-köpar-skutan. Året då vi inte längre känner oss bundna av klassiska stereotyper eller blir tvingade till type-castings och andra förkastilga metoder.

Året, kort och gott, då hundägarna tar och får tillbaka sin självrespekt!

Enligt en känd, lätt överviktig forskare finns det runt fyra tusen olika sätt att dö på. Han presenterade denna makabra upptäckt för lite drygt två år sen och jag plockade upp informationen i en svettig och skrynklig metro, kort därefter. Vilka de olika sätten var, eller för delen hur han kommit fram till just siffran fyra tusen, har jag dessvärre glömt, men det intressanta och roliga kvarstår: 

Är lite flyktigt ciggarett-sugande på en lokal bensinmack ett tillräckligt troligt dödsscenario för att kvala in på denna morbida lista?

För som ni alla vet rör sig en rökare fritt i vårt avlånga land, och att släcka och därmed tappa värdefull nikotin-tid på grund av en avlägsen och minimalisk teoretisk risk, finns inte hos många gulfingrade människor...

Så, till alla er som antingen jobbat på mack / har hört historier om exploderade bensinpumpar / själv upplevt något i dessa regioner / är en hajare på pyroteknik har jag en fråga:

Är detta något som jag borde vara försiktig med?
Finns det en teoretisk risk för att jag kan orsaka explosion och förödelse?

För om jag ska vara helt ärlig tror jag att detta dilemma är den indirekta frukten av några försfriskade hollywood-forfattares makalösa fantasi. Eller ok, det finns kanske en liten, liten risk. Men då ska bensinmacken och dess omnejd fullkomligt bada i bensin...

Innan jag börjar med dagens lilla lektion är det av yttersta vikt att ni förstår att tråden inte skall fungera som inspiration, karta eller ens bollplank. Den uppmanar heller inte någon att utföra dessa stunts och ser uteslutande med stränga ögon på de individer som trots allt, pysslar med dessa aktiviteter. Se det istället som ett lugnt och stilla biktrum, där alla har chansen att lätta sitt hjärta, få lite välbehövligt skäll och en möjlighet att vara frank för en stund.

Det skall dessutom påpekas att jag innerst inne är en snäll och välmenande människa, men att ibland, bara ibland, får för mig att agera retard. Fråga mig inte efter motiv eller logik, för jag vet tyvärr inte själv vad som ibland driver mig..

Okej, då börjar vi:

Någon frågar efter vägen - Peka åt helt fel håll

Detta är en riktig klassiker, och du som är lite mer garvad och rutinerad, har med största säerhet säkert redan kört denna lilla lek till leda.

Upplägget och tillvägagångssättet är väldigt enkelt och kul. Random person, oftast en turist, ett gäng förvirrade pensionärer eller psykiskt störda transvestiter, frågar dig snällt om närmaste väg till punkt A. Givetvis känner du, i egenskap av van lokalmedborgare till rutten exakt och precist, men av någon anledning lotsar du iväg honom / henne i rakt motsatt riktning. Sjukt meningslöst, men fortfarande givande när du tänker på dina offers framtida förvirring. "Sa inte den snälle herrn att vi skulle ta direkt till vänster efter dödskalle-klippan?? - Eller var det kanske före..."

Ipod-terrorisera din bilgranne

Har vissa likheter med Bluetooth-pjätt som skördat så stor framgång den senaste tiden. För att kunna utföra detta stunt krävs dessutom viss teknisk utrustning samt en automobil.
 
På vägen till jobbet eller det lokala köpcentret händer det att du finner dig inklämd i en så kallad bilkö. Bilisterna brevid, framför och bakom dig brukar vid dessa tillfällen flippa runt på sina bilstreos ihopp om att ratta in en skön, avslappnande eller trevlig radiokanal. Det är nu du skall komma in i bilden. Förberedelserna du i förväg tatt dig an är följande: fyllandet av en ipod, inköpandet av en fm-ipod-utsändare samt träningen på elaka skratt. Spela sedan upp ett i förväg preparerat och editerat SR-program (hur du editerar det är givetvis upp till dig själv. Klippa in konstiga kommentarer, könsord eller predikningar, byta ordningsföljd på inslag eller låtar är dock alla bra alternativ) och börja så gladeligen att streama ut skiten. Förhoppningsvis kommer grannarnas bilar så sakteliga fyllas av din fejk-sändning, och resultatet för din egen del blir pur och oförställd skadeglädje. 

En gång för länge, länge sen när jag var liten, fattig och kul, tog mamma med mig till ett nyöppnat köpcenter för att hotta upp min klädkollektion inför den nya säsongen. För mamma har mitt yttre alltid varit av stor och viktig betydelse, och som den gode son jag var, ville jag inte uppröra henne och följde därför snällt och följsamt med. Tanken var att hon denna soliga, men luriga eftermiddag dels skulle följa med som rutinerat smakråd, dels som givmild plånbok.


Upplägget tyckte jag var formidabelt, snyggt och grymt ända tills hon på fullaste alvar ville att jag skulle prova ett par konstiga khakis. Arg som ett bi sprang jag gråtandes ut ur affären, och det blev sista gången vi shoppade mundering tillsammans. Från den dagen bestämde vi att a) aldrig mer yppa ordet khakis. b) att jag i framtiden själv fick betala för mina risiga paltor.


Så, med denna historien färskt i minnet, slog jag mig i morse ner på tunnelbanan och bestämde mig för att räkna antal khakis. På femton minuters åkning, lyckades jag komma upp i 23 par, och några av dom satt dessutom på kids. För mig är detta helt ofattatbart, nästan helt oacceptabelt och jag kan helt ärligt säga att aldrig kommer låta mina barn bära detta djävulstyg.


För så här ligger det till:


* Det finns inget fulare än khaki-brallor. Det är fastställt genom seriös forskning.
* Av sammanlagt 768 nobelpristagare har 0 personer haft på sig khaki under, efter eller före prisutdelninen.
* Ingen, och jag menar ingen, fullt fungerande tjej skulle köpa ett par khaki-byxor till sin pojkvän.
* Alla hatar Khakis.

Så länge jag kan minnas har jag varit omringad av konstiga, snygga och trevliga människor som av någon anledning velat hänga med mig. De klassiska och bestående aktörerna har mestadels bestått av sporadiska vänner, trofast familj och en och annan mentalt störd granne. Allt som allt har jag varit nöjd med situationen och alltid sett mig själv som en social och extrovert liten mes.

Nu, ju äldre och finare jag blir, verkar jag på något sätt ha tappat min forna glans, och mer och mer befinner jag mig i ödemarken som en utskrattad och tanig ensamseglare. Jag chillar hemma med en bok, sitter och äter glass i parken, lyssnar på musik eller badar bubbelbad. Alla dessa aktiviteter utövas alena, och jag gillar det skarpt...
 
Anledningen till detta skryt, eller snarare presentation av verkligheten så som jag ser den, är reaktionerna jag får från min familj. Mamsen är helt till sig av oro, menar på att min personliga charm, min förmåga att interaktera med andra människor och mitt framtidskapital kommer få sig en törn. Jag menar på att det hela är lugna gatan, att hon inte skall ligga sömnlös och att allt är guld.
Jag trivs i mitt eget sällskap. Fattar inte prylen med allt detta stohej kring gemenskap och gos. Och stirrar inte upp mig i onödan.

Innan jag tar er med in på mitt specifika problems lilla motorväg finns det ett par saker jag vill dela med mig av. Ett par förtydligande som sätter saker i rätt perspektiv. Lite mört kött på benen för eran del, för att uttrycka sig klart och koncist.

Jag är en man som är ganska normal. Snygg, trevlig, en klase kompisar, mp3-spelare - Ja, hela baletten. På kvinnofronten har jag aldrig haft några problem. En del flickvänner. Några perioder av en-nattare.

Ja, ni fattar galoppen.

Nu till problemet.

När jag befinner mig i singel-svängen är jag alltid sugen på att casha in en flickvän. På alla möjliga ställen försöker jag införskaffa dom. På stan, på biblioteket, på whoa och givetvis även på klubbar och barer. Alltid med finess dock.

Ibland händer det att en, i mina ögon så klart, klockren, fantastisk, underbar dam upenbarar sig och jag blir sjukt glad och lite pilsk. Men faktum är att jag aldrig kan lägga in några moves. Hon är för fin helt enkelt. Hade hon varit en åtta, nia, ja, då hade jag nog gjort något. 

Men just på grund av hon är av en så sällsynt ras, vill och vågar jag inte öppna flabben...

Ungefär för ett halvår sen flyttade jag in i ett litet pittoreskt kollektiv bestående av tre trevliga tjejer, en sliten soffa, fyra kylskåp och en hängmatta. Förutom att min städfrekvens, mitt modeöga och min kvinnliga intuition drastiskt ökade, fick även en del fritidsaktiviteter och preferenser prioriteras om...

Jag gick från smaskiga pilsneraftnar med tv-spelsbröl i goda mäns lag, till kvinnliga städkvällar och bullbak på två röda, och var i början smått småchockad. Att inte kunna gå runt naken, att ständigt vakta sin tunga och att korta ner sina badkar-stunder var till en början svårt, men blev med tiden bättre. Nu, efter att vi blivit riktigt varma i kläderna, svettiga i armhålorna och röda om kinderna är allt guld och gröna skogar förutom att vissa beteendemönster är konstiga och rent av svårlästa.

Jg vänder mig därför till er, kära whoa, för att ta del av er enorma expertis och visdom. Problemet är som följer:


När jag och tjej-tanterna befinner oss på en fest, slötittar på tv eller diskuterar kändisar, händer det att självsäkra och utåtriktade kvinnor plöstligt dyker upp... Charlies Änglar vill i detta läge, allt som oftast, inget annat än att riva och spotta på tjejen i fråga och kommentarer som "Shiiit, några piskrapp borde hon ha!", "Vem tror hon att hon är??" och "Jävlar, kolla stolpskottet..." börjar alltid hagla.

Jag, å andra sidan, sitter vid dessa händelser alltid och applåderar, fantiserar om kärleksstunder och är allmänt pilsk. Jag menar att självförtroende hos kvinnor är något fint, att man ska uppmana det och betrakta det som något positivt.

För ungefär tolv år sen, när jag bara var en smutsig, smal och störig liten unge, bestämde jag mig för att en dag bli psykolog. Jag hade sett ett par stycken på TV, några av kompisarnas föräldrar var det, och jag tyckte det verkade allmänt fett att bossa och läsa sönder andra människor. Att man faktiskt kunde hjälpa människor med deras konstiga och svåra problem funderade jag inte så mycket på, utan det var den sista punkten (ja, sönderläsandet) som jag hade blivit fixerad vid. 

Nu, ett dussin år senare ser situationen lite modifierad ut, och jag har tack vare halvkrassliga betyg, dåliga lungor och ett svalnat intresse, lagt ner drömmarna om att bli en ny och svensk Dr. Phil. Just nu leker jag bara hobbypsykolog på helgerna och det är det jag tänkte prata med er om idag. Enligt mig, finns det nämnligen vissa teorier som alltid är sanna för en viss situation. 

Roffa-åt-sig-armstödet-Psykologi

Nästa gång du befinner dig på ett flygplan, i en biosalong eller på en handikapp-toalett med två stolar ska du använda detta trix. Se alltid till så att du är på plats före din okända stolsgranne, att du har med dig en stor påse klubbbor och att dina strumpor inte luktar det minsta svett. När sedan ditt okända offer glider in och sätter sig på sin plats, knackar du honom lätt på axeln, räcker honom en klubba, samtidigt som du frågar: "Är du en sån där jobbig som brukar bråka om armstödet? Jag hade en sån i förra veckan och han var helt tokig och slutade aldrig att tjivas. Men nej, klart att du inte är sån. Jag ser på dig att du är en reko och snäll kille." skrattar lätt och vänder dig bort. 100 av 100 kommer låta dina trötta armar vila skönt resten av resan / bioupplevelsen / toalettbesöket.

Gym-Bastu-Psykologi

Spring ner till ditt lokala gym, lyft lite skrot och strosa in i bastun. Tajma det perfekt så att du befinner dig där samtidigt som de muskulösa biffarna och de självsäkra tjockisarna och se sedan till att sätta dig nära vattenhinken. Harkla dig sedan och fråga med din manligaste röst: "Nä, vad säger ni grabbar, ska vi ta och hälla på lite mer? Här är ju fan ljummet.." och jag lovar dig att du, 10 av 10 gånger, kommer få medhåll.

(För att experimentet skall fungera behövs åtminstone fem svettiga deltagare.)

Att förutsättningarna är så fruktasvärt fina, så fantastisk optimala, gör mig förutom glad och småpilsk, även dubbelt frustrerad när dessa premisser rubbas. Jag har därför, driven endast av irritation och en viss svartsjuka upprättat en lista över saker som stör mig på förfester. 


Den politiska diskussionen

Händelseförlopp:

Någon säger, gör eller ser någonting som för in tankarna på ett politiskt och hett ämne. En diskussion föds och frodas, och under en lång tid kan folk inte fokusera på annat än att spotta ur sig politiska floskler. Detta fortlöper under någon timme, för att sedan dö ut.

Varför stör detta mig:

När människor som inte är känner varandra speciellt bra ska diskutera heta potatisar, blir det alltid smetig pannkaka. Antalet smarta, orginella och genomtänkta argumnet jag snappat upp på förfester under årens lopp är noll, och det finns en anledningen till det. Alkohol och politik hör inte ihop.


Gitarrmongot

Händelseförlopp:

Plötsligt dyker en gitarr upp från ingenstans och den lugna, självsäkra virtuosen rapar ur sig några halvlama protester samtidigt som hans wing men uppmuntrar och "övertalar" honom att iaf spela någon enstaka låt. "Okej då" svarar knastet blygt, samtidigt som han strechar sina fingrar och börjar spela. En timme senare sitter han svettig, rödögd och glad, med en flock tjejer runt omkring sig och säger: "Äsch, så bra var det väl inte..."

Varför detta stör mig:

För det första gillar jag inte när uppmärksamhetslampan förflyttas från mig till nån annan. Speciellt om jag försöker vinna lite kvinnlig kärlek. För det andra är det ett beteende likt jonglering, korttricks och fotbollstrixande som mot alla odds vunnit acceptans ute i stugorna. Allsång går an, men när jag tvingas sitta och lyssna på en annan mans raggningsknep i 45 minuter blir jag småtrött.

Det hela är mycket enkelt. Fyll mobilen med trevliga bilder, förförsika sms och annat fint snus och bege dig till en allmän plats där det vistas mycket folk. Torg, konserter eller tåg rekomenderas kan varmt rekomenderas. Sedan slår du på mobilen, väljer ut något smaskigt och börjar söka efter påslagna enheter.  När du väl hittat ditt offer skickar du iväg objektet, spelar oberörd och hoppas att du får något tillbaka. Att sätta mobilen på ljudlöst, för att inte avslöja din postion är ett smart move...