phlegm

Som liten grabb hade jag storslagna och ytterst storartade planer för mitt framtida liv. Jag skulle kittla vilda björnar, kyssa heta kändisar och bli världens bästa brandman. Jag skulle uppfinna fräcka bilar, hitta nya svampar och givetvis vinna flera nobelpris. Några av dessa visioner lever och finns fortfarande kvar, medans andra, av diverse anledningar, permanent har fade:ats och dött ut.

En specifik dröm, som idag ter sig helt omöjlig, men som på den tiden var så nära självklar något kunde komma, var att en vacker dag bli världsmästare i någon av dom stora sporterna. Ett tag var jag helt övertygad om att schack var min grej, några veckor senare var handboll helt säkert och en period tedde sig simning hur lätt som helst.

Denna dröm frodades och levde under hela min tonårs-period, men det var först mot slutet av gymnasiet jag insåg att jag tyvärr aldrig skulle bli någon hyllad världsmästare. Jag kunde bara glömma inbjudningarna till Lilla sportspegeln, mottagningarna av Gerring-pris och baddräkter uppkallade efter mig. Allt hade bara varit en simpel och fin dröm, men nu var det till slut över. Dagen då detta hemska inträffade var en mörk dag i kalendern, och för evigt skulle jag minnas incidenten med avsmak.

Jag och min familj befann oss på nån konstig kanarie-ö för att fira pappas 50-års dag och denna speciella dag spenderade vi genom att tokslappa vid poolen. Mamma och pappa läste som vanligt böcker, lill-syrran var delaktig i nån barnklubb medans jag låg och lapade sol för fulla muggar.

På eftermiddagen kom lill-syrran springandes och frågade om jag kunde vara med och spela fotboll med hennes lilla klubb. Visst svarade jag, och följde efter syster. Klubben bestod av smågrabbar och småflickor i åldrarna 10-12, och jag insåg snabbt att jag fick ta det lugnt med de små liven, inte dribbla allt för mycket och hålla igen med de värsta glidtacklingarna.

Matchen blåstes igång och började för min del bra. Två nickmål de första fem minuterna och drömmarna om vm-guld, samtal från Lagerbäck och sko-sponsorer flashade återigen upp. Allt detta skulle dock ändras då det i andra halvlek dök upp fler spelare som snabbt delades in i de redan befintliga lagen. En av dessa nyanlända var en liten tanig, rödhårig (rödhårig!) snubbe som mer såg ut som en anorektiskt backhoppare än ett fullfjädrat fotbollsproffs...

Inom loppet av 2 minuter hade han förnedrat mig totalt. Han tunnlade mig tre gånger, bröt mina passar med enkelhet och sprang ifrån mig som om jag vore invalid. Allt detta gjorde mig extremt arg och uppspelt, men han bara fortsatte sin uppvisning. Två bizza-mål, några snygga zlatan-dribblingar och så slängde han in ett par tunnlar till.

Den dagen insåg jag att om jag inte ens kan bemästra ett rödhårigt brittiskt freak, antagligen framproducerat efter en misslyckad kväll på ibiza eller nått, skulle jag aldrig, aldrig kunna rå på råskinnen i den internationella toppfotbollen... Drömmen var mer än död.