Bluetooth-pjätt
Det hela är mycket enkelt. Fyll mobilen med trevliga bilder, förförsika sms och annat fint snus och bege dig till en allmän plats där det vistas mycket folk. Torg, konserter eller tåg rekomenderas kan varmt rekomenderas. Sedan slår du på mobilen, väljer ut något smaskigt och börjar söka efter påslagna enheter. När du väl hittat ditt offer skickar du iväg objektet, spelar oberörd och hoppas att du får något tillbaka. Att sätta mobilen på ljudlöst, för att inte avslöja din postion är ett smart move...
Hjälp! Min rumpa är för liten
Jag har en tjock och glad morbror som älskar korv över allt annat. Han är helt överygad om att det är guds gåva till oss industrialiserade och förslappade neandertalare och att han därför i sann och kristen anda, måste trycka i sig iaf en tre, fyra bamsingar i veckan. Han är lite knepig min morbror, men så länge han är tjock och glad så kan jag inte klaga...
Jag, å andra sidan, är en smal och glad prick som hatar korv över allt annat. Jag bryr mig inte om smack om vem som vill att jag ska äta det, eller om det finns någon större mening att läsa in i överdriven korvkonsumtion. Allt jag vet är att det inte spelar någon roll då korv smakar skit, och då jag dessutom inte ens har varit nära att bli konfirmerad, slipper jag Jesus & Co`s onda och fördömmande blickar.
Jag är trots detta inte fullständigt lycklig och har t.o.m börjat känna avundsjuka inför min tjocka och glada morbror. Jag är inte säker på varför, men tror att grunden till mina barnsliga och naiva känslor gentemot min morbror är, hur paradoxalt den än låter, att han han är tjock som lastbil, att han har en robust och pluffsig röv, medans jag är smal som en plockepin och har en rumpa som är extremt liten...
Detta låter kanske lite löjligt, lite överdrivet att jag ens klassar detta som ett problem. Men att ständigt negligeras på dansgolvet, att jeans sitter som en påse nötter och en ständig smärta av att ens sitta i en lazy boy, är alla faktorer som inte går att blunda för eller skratta åt.
Jag har en liten rumpa, och vill desperat att den skall växa. Hur går jag till väga?
Jag har hört kvinnor beskriva mat som sätter sig direkt på låren. Finns det mat för män som sätter sig direkt på röven?
Ska jag börja köra ass-excercises på gymmet?
Är sittdyna ett rimligt alternativ?
100 000 000 homusexuella kineser?
Första gången jag fick höra den gamla slagdängan: "1 av 10 killar gillar killar" gick jag i tredje klass och hade precis blivit tillsammans med min första tjej. Jag tyckte statistiken verkade en aning flummig, kanske till och med lögnaktik, och inte blev det bättre när jag på skoj, försökte homoidentifiera tre av mina klasskompisar.
Jag frågade min nyvunna tjej vad hon trodde och tänkte, och hon sa att det mycket väl kunde stämma. En artikel i KamratPosten hade antytt något liknande sa hon, och sedan var det slutdiskuterat... KP hade, av någon konstig anledning, en mycket hög och trovärdig status under min uppväxt.
Nu, fjorton år senare, när jag sitter på ett bibliotek i Norra Europa, slår tanken mig igen, men med ett undantag: Denna gång har jag mer livserfarenhet, mer visdom och mer möten med homusexuella att referera och relatera till. Statistiken var sann, min glasögonprydda flicka hade rätt och sannolikt var någon i min klass iaf lite smågay.
När jag sedan släppte homostatistiken för ett ögonblick och inte tänkte på någonting, dök av någon anledning kineser plötsligt upp på kartan och jag var tvungen att tänka på hur roliga och snälla dom oftast är.
Två sekunder efter det slår frågan mig hårt, och lurigt i magen. Finns det verkligen hundra miljoner homosexuella kineser?
Jag frågade min nyvunna tjej vad hon trodde och tänkte, och hon sa att det mycket väl kunde stämma. En artikel i KamratPosten hade antytt något liknande sa hon, och sedan var det slutdiskuterat... KP hade, av någon konstig anledning, en mycket hög och trovärdig status under min uppväxt.
Nu, fjorton år senare, när jag sitter på ett bibliotek i Norra Europa, slår tanken mig igen, men med ett undantag: Denna gång har jag mer livserfarenhet, mer visdom och mer möten med homusexuella att referera och relatera till. Statistiken var sann, min glasögonprydda flicka hade rätt och sannolikt var någon i min klass iaf lite smågay.
När jag sedan släppte homostatistiken för ett ögonblick och inte tänkte på någonting, dök av någon anledning kineser plötsligt upp på kartan och jag var tvungen att tänka på hur roliga och snälla dom oftast är.
Två sekunder efter det slår frågan mig hårt, och lurigt i magen. Finns det verkligen hundra miljoner homosexuella kineser?
Tjocka mäns orubbliga självförtroende?
Ja, varför är det så att vissa medlemmar ur familjen "Tjocka, medelålders män, ibland mustach och ibland keps" har en tendens att sitta och ruva på ett skottsäkert, stenhårt och fantastiskt självförtroende?
Jag har funderat på detta i över en vecka, och hur jag än vänder och vrider på det, tycks jag inte komma på en snygg och fin lösning. Det är extremt knäckande... Vänner, halvbekanta och familj, har givetvis bombaderats med tänkbara scenarion, främlingar på stan har, ledsamt nog, trakaserats och utfrågats, men som sagt, noll framsteg än så länge.
I en sista desperat handling, vänder jag mig därför till er arga, häftiga och sköna ungdomar, med en fundering och en fråga. Var kommer vissa tjocka mäns astronomiska självförtreonde ifrån?
Och bara för att förtydliga: Jag har ingenting emot tjocka människor, huvudbonader eller ansiktshår. Inte heller missunnar jag någon en bra portion självförtroende, men det jag pratat om är ett beteende, ett karaktärsdrag som nästan uteslutande kan skådas och identifieras hos denna grupp. Därav kategoriseringen.
Jag har funderat på detta i över en vecka, och hur jag än vänder och vrider på det, tycks jag inte komma på en snygg och fin lösning. Det är extremt knäckande... Vänner, halvbekanta och familj, har givetvis bombaderats med tänkbara scenarion, främlingar på stan har, ledsamt nog, trakaserats och utfrågats, men som sagt, noll framsteg än så länge.
I en sista desperat handling, vänder jag mig därför till er arga, häftiga och sköna ungdomar, med en fundering och en fråga. Var kommer vissa tjocka mäns astronomiska självförtreonde ifrån?
Och bara för att förtydliga: Jag har ingenting emot tjocka människor, huvudbonader eller ansiktshår. Inte heller missunnar jag någon en bra portion självförtroende, men det jag pratat om är ett beteende, ett karaktärsdrag som nästan uteslutande kan skådas och identifieras hos denna grupp. Därav kategoriseringen.
Har du många böcker i luften?
Under årens lopp har jag samlat på mig en fin liten lista över saker som folk finner irriterande eller konstigt med mig som person. Jag tänkte inte dra den nu, briljera med mina defekter, utan nämner den bara i förbifarten för att illustrera och tydliggöra att jag är en människa som, bland visst mansfolk, kan vara ett mänskligt gruskorn på andra människors välsmakande ostmackor.
Nu, för ett par dagar sen, kvalificerade sig ännu en liten pettitess in på listan och jag måste, i och med denna tråd, få klarhet huruvida detta är "konstigt" beteende eller ej. Mina vänner har nämnligen uttryckt en viss förundran över att:
Jag inte läser en bok i taget.
Utan föredrar att växla mellan en tre, fyra stycken, så att jag kan mätta mina olika sinnesstämmningar. Precis som med allt annat - Tv-program, vänner, mat osv - gillar jag omväxling, och blir en aning rastlös om jag stannar för länge på samma plats.
En fullt naturlig och sund inställning enligt mig, men jag tycks inte ha fullt förtroende ute i stugorna. Det är skumt, men det känns som om böcker är något heligt, något speciellt och det går inte för sig att förändra och improvisera alltför mycket.
Nu, för ett par dagar sen, kvalificerade sig ännu en liten pettitess in på listan och jag måste, i och med denna tråd, få klarhet huruvida detta är "konstigt" beteende eller ej. Mina vänner har nämnligen uttryckt en viss förundran över att:
Jag inte läser en bok i taget.
Utan föredrar att växla mellan en tre, fyra stycken, så att jag kan mätta mina olika sinnesstämmningar. Precis som med allt annat - Tv-program, vänner, mat osv - gillar jag omväxling, och blir en aning rastlös om jag stannar för länge på samma plats.
En fullt naturlig och sund inställning enligt mig, men jag tycks inte ha fullt förtroende ute i stugorna. Det är skumt, men det känns som om böcker är något heligt, något speciellt och det går inte för sig att förändra och improvisera alltför mycket.
Hon kallade mig en listig men snygg härmapa
Vet inte om följande avslöjande är på gränsen till vulgärt, men jag har varit lite lös i magen denna vecka och har därför tänkt, grubblat och funderat mer än vanligt. Dussintalet svettiga timmar har spenderats, stirrande in i en vägg, mina lår har fått kramp och träningsvärk och mitt sinne har varit uttråkat bortom all rimligt förstånd...
En sak som dock är bra med mycket toaletttid är att finurliga tankar, fiffiga uppfinningar och smarta citat dyker upp, och sånt är ju alltid trevligt. Men om jag ska vara ärlig har det denna gång mest varit svagt, trist och nästan på gränsen till skrattretande. Trots detta mediokra helhetsomdömme, hittar jag nu i efterhand en tanke som kan vara lite bra och eventuellt leda till en kul diskussion.
Jag tänkte så här:
Jag är en människa som har extremt lätt för att lära mig nya saker, jag är lite småkaxig och har en förmåga att prata om mig själv alldeles för mycket. Folk brukar ge mig beröm för att jag kan saker och ting, att jag inte är värdelös på något och för att jag är allmänbildad.
Men nu när jag tänker efter, när jag funderar lite till, inser jag att jag kanske inte är så himla grym iaf. För vad är det jag har gjort? Vad är det jag har åstadkommit egentligen?
Jag har sett apa 1 laga lasagn, tittat på medans apa 2 snickrade ihop en IKEA-säng och lyssnat när apa 3 spelade munspel. Nu i efterhand kan jag allt det där, kanske inte perfekt, men på ett imiterande och halvtillfredställande sätt.
En sak som dock är bra med mycket toaletttid är att finurliga tankar, fiffiga uppfinningar och smarta citat dyker upp, och sånt är ju alltid trevligt. Men om jag ska vara ärlig har det denna gång mest varit svagt, trist och nästan på gränsen till skrattretande. Trots detta mediokra helhetsomdömme, hittar jag nu i efterhand en tanke som kan vara lite bra och eventuellt leda till en kul diskussion.
Jag tänkte så här:
Jag är en människa som har extremt lätt för att lära mig nya saker, jag är lite småkaxig och har en förmåga att prata om mig själv alldeles för mycket. Folk brukar ge mig beröm för att jag kan saker och ting, att jag inte är värdelös på något och för att jag är allmänbildad.
Men nu när jag tänker efter, när jag funderar lite till, inser jag att jag kanske inte är så himla grym iaf. För vad är det jag har gjort? Vad är det jag har åstadkommit egentligen?
Jag har sett apa 1 laga lasagn, tittat på medans apa 2 snickrade ihop en IKEA-säng och lyssnat när apa 3 spelade munspel. Nu i efterhand kan jag allt det där, kanske inte perfekt, men på ett imiterande och halvtillfredställande sätt.
High-Five:ar du så ofta du kan?
För en dryg timme sen blev jag vittne till en riktigt tokigt spektakel.
Två gamla damer står och snackar framför mina ögon när den ena plötsligt kläcker ur sig något hysterisk kul. De börjar skratta så de kiknar, tårarna sprutar och jag känner hur dessa två individer snabbt stiger från meningslösa pensionärer till helsköna gamla tanter i mitt påhittade rankingsystem. Jag är nästan på väg fram för att höra vad all hoolabaloo kom ifrån, men hejdade mig i sista sekund.
Efter skrattfrenzien, efter tårarna vänder sig nämnligen båda mot varandra i nån slags inövad gest och fyrar av en stilren high-five. Jag blev helt ställd... Två gamla skellett, två gamla profiler har
precis bjudit mig en lurig teaterpjäs där allt de egentligen gjort var att sno en av 80-talisternas skönaste move och låtsas som om det vore deras egna...
Vad är det som händer?
Är High-Five'n på väg tillbaka? På riktigt?
Två gamla damer står och snackar framför mina ögon när den ena plötsligt kläcker ur sig något hysterisk kul. De börjar skratta så de kiknar, tårarna sprutar och jag känner hur dessa två individer snabbt stiger från meningslösa pensionärer till helsköna gamla tanter i mitt påhittade rankingsystem. Jag är nästan på väg fram för att höra vad all hoolabaloo kom ifrån, men hejdade mig i sista sekund.
Efter skrattfrenzien, efter tårarna vänder sig nämnligen båda mot varandra i nån slags inövad gest och fyrar av en stilren high-five. Jag blev helt ställd... Två gamla skellett, två gamla profiler har
precis bjudit mig en lurig teaterpjäs där allt de egentligen gjort var att sno en av 80-talisternas skönaste move och låtsas som om det vore deras egna...
Vad är det som händer?
Är High-Five'n på väg tillbaka? På riktigt?
Jag glor in i ditt sovrum
Ni vet dom där fula, små och gamla husen som har vardagsrum och sovrum som ligger på första våningen? De som ofta ligger mitt i stan, har fönster som saknar gardiner och där inredningen känns som ett hopkok av Ronald McDonalds första sovrum, en nyrenoverad gympasal och Bröllopssviten på Hilton?
Jag fullkomligt älskar att glo in i dessa sjukt roliga boningar och blir alltid fnittrig när jag hittar ett nytt och orört objekt som inte fanns i mitt register sedan tidigare. Får jag dessutom en skymt av människorna som bor där, dubblas eller tripplas lyckokänslan direkt och jag vet med säkerhet att det kommer bli en bra och spännande dag...
*Detta erkännande, i skriven form kan givetvis te sig en smula osunt, psykopatiskt och knäppt, men missförstå mig rätt: Har du inga skottsrutiga IKEA-gardiner som skyddar ditt hem mot min enorma nyfikenheten förtjänar du inte bättre. Belöningen är fantastikt söt och ska jag vara riktigt ärlig har ni för konstiga och trevliga ovanor, inredningknep och böcker för att jag någonsin ska kunna sluta stirra.
Och en sista sak: Det är stor, stor skillnad mellan att stirra på byfånars vis och på proffsens sätt. En snabb blick, kombinerat med ett fotografiskt minne, gör att en rutinerad sneglare kan snappa upp massvis av snaskig information, samtidigt som de "drabbade" känner sig lugna, trygga och harmoniska.
Jag fullkomligt älskar att glo in i dessa sjukt roliga boningar och blir alltid fnittrig när jag hittar ett nytt och orört objekt som inte fanns i mitt register sedan tidigare. Får jag dessutom en skymt av människorna som bor där, dubblas eller tripplas lyckokänslan direkt och jag vet med säkerhet att det kommer bli en bra och spännande dag...
*Detta erkännande, i skriven form kan givetvis te sig en smula osunt, psykopatiskt och knäppt, men missförstå mig rätt: Har du inga skottsrutiga IKEA-gardiner som skyddar ditt hem mot min enorma nyfikenheten förtjänar du inte bättre. Belöningen är fantastikt söt och ska jag vara riktigt ärlig har ni för konstiga och trevliga ovanor, inredningknep och böcker för att jag någonsin ska kunna sluta stirra.
Och en sista sak: Det är stor, stor skillnad mellan att stirra på byfånars vis och på proffsens sätt. En snabb blick, kombinerat med ett fotografiskt minne, gör att en rutinerad sneglare kan snappa upp massvis av snaskig information, samtidigt som de "drabbade" känner sig lugna, trygga och harmoniska.
Sponsra hemlösa?
När man pratar om fenomenet hemlösa och vem det är som egentligen bär den stora skulden, skulle jag vilja säga att det finns tre stora inriktingar, ställningstagande som dominerar debatten.
De första menar att alla gör vi våra val, har våra motgångar, väljer om vi ska svänga höger eller vänster i livets korsning och därmed borde hållas ansvariga om vi kommit in på en sunkig och fattig återvändsgränd. Dessa sympatisörer är eniga om att den hemlösa individen i sig, är den stora syndabocken.
Grupp två menar att det alltid finns bakomliggande orsaker, att samhället i stort är den stora boven och att vi andra måste ha förståelse. Faktorer som taskig uppväxt, psykiska och fysiska problem, droger och ren och skär otur kan alla ha spelat in, och därför kan den enskilde hemlösa inte anses "skyldig"
Den tredje inriktningen är ett hopkok av de två första och menar att det går att finna sanning hos båda läger. Man väljer här en till synes diplomatisk mellanväg, och lägger skulden på alla, eller om man så vill, ingen.
Iaf... Oavsett vilket av de tre ställningstaganden man sympatiserar med, kvarstår det faktum att vi har hemlösa kvar på gatorna, runt om i Sverige och i Världen. Inte speciellt många av oss övriga engagerar sig, och medans diskussionen fortgår, står de hemlösa kvar ute i kylan och huttrar. Jag är lika dålig och tafatt som resten av majoriteten, men funderar på om det finns något som vi (som nog tillhör grupp 2 eller 3) kan göra för att hjälpa dessa individer till en bättre tillvaro?
Varför är det inga företag som går in och sponsrar uteliggarna med varma kläder, filtar och andra ting som kan vara bra för en person utan varken pengar eller husrum? Företagsloggan kan placeras väl synlig på varorna, och företagen har helt plötsligt fått sig en 24/7-livs levande reklampelare, de visar dessutom upp sig från sin allra barmhärtigaste sida. De hemlösa blir gladare, mindre blöta och framförallt varmare, de har fått nya kläder.
De första menar att alla gör vi våra val, har våra motgångar, väljer om vi ska svänga höger eller vänster i livets korsning och därmed borde hållas ansvariga om vi kommit in på en sunkig och fattig återvändsgränd. Dessa sympatisörer är eniga om att den hemlösa individen i sig, är den stora syndabocken.
Grupp två menar att det alltid finns bakomliggande orsaker, att samhället i stort är den stora boven och att vi andra måste ha förståelse. Faktorer som taskig uppväxt, psykiska och fysiska problem, droger och ren och skär otur kan alla ha spelat in, och därför kan den enskilde hemlösa inte anses "skyldig"
Den tredje inriktningen är ett hopkok av de två första och menar att det går att finna sanning hos båda läger. Man väljer här en till synes diplomatisk mellanväg, och lägger skulden på alla, eller om man så vill, ingen.
Iaf... Oavsett vilket av de tre ställningstaganden man sympatiserar med, kvarstår det faktum att vi har hemlösa kvar på gatorna, runt om i Sverige och i Världen. Inte speciellt många av oss övriga engagerar sig, och medans diskussionen fortgår, står de hemlösa kvar ute i kylan och huttrar. Jag är lika dålig och tafatt som resten av majoriteten, men funderar på om det finns något som vi (som nog tillhör grupp 2 eller 3) kan göra för att hjälpa dessa individer till en bättre tillvaro?
Varför är det inga företag som går in och sponsrar uteliggarna med varma kläder, filtar och andra ting som kan vara bra för en person utan varken pengar eller husrum? Företagsloggan kan placeras väl synlig på varorna, och företagen har helt plötsligt fått sig en 24/7-livs levande reklampelare, de visar dessutom upp sig från sin allra barmhärtigaste sida. De hemlösa blir gladare, mindre blöta och framförallt varmare, de har fått nya kläder.
Varför kan folk inte snacka i telefon?
De två senaste månaderna har jag satt mat och dryck på bordet genom att vara jobbig telefonförsäljare i det kalla landet i väst. En hemlig produkt ska säljas till förvirrade norrmän och fort ska det gå. Stressen har varit påtaglig, kollegorna mystiska och grundlönen frånvarande, men nu måste jag säga att jag börjar bli riktigt varm i den obligatoriska kostymen och den klassiska "fisken i vattnet"-metaforen ligger precis runt hörnet...
Jag jobbar cirka 12 timmar om dagen, 6 dagar i veckan och det kan i längden självfallet bli lite slitsamt. Folk man snicksnackar med är visserligen snälla, sjuka i huvet, fulla, högljudda och roliga, men framförallt jävligt arga. Detta är inget större problem för en garvad säljare som mig själv, (jag vet att de bara är bittra och ledsna människor som innerst inne är froma lammungar), men just nu känner jag att jag måste få lätta lite på trycket, och spy lite galla över folks oförmåga att ta en konversation.
Detta ska du inte säga till en telefonsäljare:
"Jag är inte intresserad av någonting..."
- Näha. Det var ju ett sunt, moget och givande ställningstagande. Är detta måhända ett förhållningssätt du planerar att föra vidare till nästa generation? Lyssna på det jag har att säga, det tar ca 15 sek, sen kan återgå till ditt lilla grönsaksland. Apati kallas det du håller på med, och i vissa kretsar anses detta t.om. vara sjukligt.
"Jag bestämmer ingenting över telefon..."
- Jag förstår din invänding men har tyvärr ingen möjlighet att skicka ner min trettonåriga träl till din enkla boning just nu. Kvar står vi alltså med detta högteknologiska kommunikationsredskap och jag tror nog att du har förmågan att ta ett beslut även fast du inte fysiskt kan spotta mig i ansiktet om du inte vill ta del av erbjudandet.
"Jag måste prata med min man..."
- Jag vet att vi lever i ett patetiskt patriarkat, men beslutet om du och din familj ska ha Engångstallrikar / Ginseng-tabletter / Luftpistoler eller ej kan du nog svara på. Han frågar inte dig om hurvida ni ska beställa kabel-porr, så varför lägga över besluts-ägget i hans korg?
"Jag vill ha något skriftligt först..."
- Ja, och jag vill ha större muskler, mindre håravfall och en hoppborg, men får jag det? Nej. Och hade vi haft nått snitsigt reklammaterial färdigprintat kan du vara säker på att skiten redan legat i din söta lilla bervlåda.
"*Klick*..."
- Riktigt moget. Jag lovar att du var en ungarna på dagis som stack fingrarna i öronen och började "lalalalalalala, jag kan inte höra vad du säger..." varje gång något jobbigt kom på tal. Ett "Nej tack, jag är inte intresserad" är allt mina svettiga öron behöver för att vara nöjda.
Jag jobbar cirka 12 timmar om dagen, 6 dagar i veckan och det kan i längden självfallet bli lite slitsamt. Folk man snicksnackar med är visserligen snälla, sjuka i huvet, fulla, högljudda och roliga, men framförallt jävligt arga. Detta är inget större problem för en garvad säljare som mig själv, (jag vet att de bara är bittra och ledsna människor som innerst inne är froma lammungar), men just nu känner jag att jag måste få lätta lite på trycket, och spy lite galla över folks oförmåga att ta en konversation.
Detta ska du inte säga till en telefonsäljare:
"Jag är inte intresserad av någonting..."
- Näha. Det var ju ett sunt, moget och givande ställningstagande. Är detta måhända ett förhållningssätt du planerar att föra vidare till nästa generation? Lyssna på det jag har att säga, det tar ca 15 sek, sen kan återgå till ditt lilla grönsaksland. Apati kallas det du håller på med, och i vissa kretsar anses detta t.om. vara sjukligt.
"Jag bestämmer ingenting över telefon..."
- Jag förstår din invänding men har tyvärr ingen möjlighet att skicka ner min trettonåriga träl till din enkla boning just nu. Kvar står vi alltså med detta högteknologiska kommunikationsredskap och jag tror nog att du har förmågan att ta ett beslut även fast du inte fysiskt kan spotta mig i ansiktet om du inte vill ta del av erbjudandet.
"Jag måste prata med min man..."
- Jag vet att vi lever i ett patetiskt patriarkat, men beslutet om du och din familj ska ha Engångstallrikar / Ginseng-tabletter / Luftpistoler eller ej kan du nog svara på. Han frågar inte dig om hurvida ni ska beställa kabel-porr, så varför lägga över besluts-ägget i hans korg?
"Jag vill ha något skriftligt först..."
- Ja, och jag vill ha större muskler, mindre håravfall och en hoppborg, men får jag det? Nej. Och hade vi haft nått snitsigt reklammaterial färdigprintat kan du vara säker på att skiten redan legat i din söta lilla bervlåda.
"*Klick*..."
- Riktigt moget. Jag lovar att du var en ungarna på dagis som stack fingrarna i öronen och började "lalalalalalala, jag kan inte höra vad du säger..." varje gång något jobbigt kom på tal. Ett "Nej tack, jag är inte intresserad" är allt mina svettiga öron behöver för att vara nöjda.
Fint som snooze
Tänk dig att du ligger i en riktigt brutalt skön säng på tidiga morgonkvisten och känner dig totalt utsalgen, sliten och omdomnad efter nattens festliga och bizzara eskapader. Tröttheten är överhängande, huvudvärken inte långt borta och allt du vill göra är att glida in i drömmarnas matsal en sista gång. Antagligen har du dessutom ett monotont jobb eller någon annan utmattande aktivitet som du måste upp och rusa iväg till. Är du dessutom född på 1900-talet, har du någon form av irriterande alarmsystem som vill att du faktiskt vaknar. Lika frustrerande varje morgon...
Men måste det vara så här? Finns det inte något smart sätt att kringgå denna ångestframkallande ritual?
Givetvis finns det det. Svaret heter snooze och är en av de skönaste uppfinningarna förra århundradet hade att erbjuda. Personligen föredrar jag en slapptid på ungefär en kvart, och kör intervallet oftast två gånger. På så sätt för jag en lagom slapp och mjuk start på dagen, och behöver inte känna obehag och stress inför resterande dagssysslor.
Så:
Använder DU något speciellt snooze-system som fungerar extra bra?
eller
Tycker du kanske att detta är fusk, och att endast svaga och allmänt slappa människor har nytta av det?
Men måste det vara så här? Finns det inte något smart sätt att kringgå denna ångestframkallande ritual?
Givetvis finns det det. Svaret heter snooze och är en av de skönaste uppfinningarna förra århundradet hade att erbjuda. Personligen föredrar jag en slapptid på ungefär en kvart, och kör intervallet oftast två gånger. På så sätt för jag en lagom slapp och mjuk start på dagen, och behöver inte känna obehag och stress inför resterande dagssysslor.
Så:
Använder DU något speciellt snooze-system som fungerar extra bra?
eller
Tycker du kanske att detta är fusk, och att endast svaga och allmänt slappa människor har nytta av det?
Nykter bland fulla kompisar?
Jag fullkomligt njuter av att befinna mig i högljutt, onyktert och sluddrigt sällskap, och förstår mig inte alls på avskyn bland gemene man över denna komplicerade men givande femkamps-gren.
Enligt mig finns det något väldigt speciellt och vackert över att beskåda och iakta ens närmaste vänner när de befinner sig i sitt ärligaste och roligaste tillstånd. Alla sätter på sig sin självsäkraste mask, och även den mest inbitna introverten klättrar då och då ur sitt skal, och får därmed visa upp sina riktiga färger.
Mängden konstiga och främmande saker de kläcker ur sig, får mig att vilja rita teckningar, spela in på band och köpa mängder av vänskapshalsband och bara dansa. Jag kan lätt gå och gotta mig åt deras rara och tänkvärda utspel, flera, flera veckor framöver.
Mitt tips är alltså detta: Klarar du av det sociala rävspel som faktiskt krävs av dig som nykter åskådare bland berusade björnar, finns det sjukt många fler fördelar än en huvudvärksfri morgondag. Testa en gång. Jag lovar att du inte ångrar dig...
Enligt mig finns det något väldigt speciellt och vackert över att beskåda och iakta ens närmaste vänner när de befinner sig i sitt ärligaste och roligaste tillstånd. Alla sätter på sig sin självsäkraste mask, och även den mest inbitna introverten klättrar då och då ur sitt skal, och får därmed visa upp sina riktiga färger.
Mängden konstiga och främmande saker de kläcker ur sig, får mig att vilja rita teckningar, spela in på band och köpa mängder av vänskapshalsband och bara dansa. Jag kan lätt gå och gotta mig åt deras rara och tänkvärda utspel, flera, flera veckor framöver.
Mitt tips är alltså detta: Klarar du av det sociala rävspel som faktiskt krävs av dig som nykter åskådare bland berusade björnar, finns det sjukt många fler fördelar än en huvudvärksfri morgondag. Testa en gång. Jag lovar att du inte ångrar dig...
Varför klär sig folk så konsekvent?
Jag vet inte vad det är som irriterar mig mest med människor som klär sig konsekvent, stilrent och efter outtalade normregler, men det är något som jag inte kan sluta störa mig på hur mycket jag än vill och försöker. Irritationen växer sig starkare för var dag som går, och snart pallar jag inte längre. En vandrande H&M-docka kommer snart få smaka på några beska och välsmorda
kommentarer...
Jag har visserligen några misstankar om vad det är som kittlar mina känsliga irritationsnerver, men än kan jag inte vara hundra på vad det är som faktiskt utlöser min klåda. Antingen är det det faktum att det är fantastiskt fantasilöst, att de helt och hållet verkat gett upp, eller så kan det vara alternativ nummer två; flockbeteende i kombination med grupptryck.
För er som inte fattar vad jag menar kommer här några retoriska frågor:
Hur ofta ser du någon gå klädd i rastafaripannband, canada goose-jacka, batiktröja och gummistövlar?
Hur många gånger har du iaktagit kombinationen: Seglarhatt, rutig slips, manchesterbyxor och blinkande skor?
Godishalsband, pradaväska, Dr Martins och pilotbrillor, någon?
Visserligen något tillspetsade och överdrivna exempel, men jag hoppas ni fattar vad jag menar.
Iaf, det har pågått i flera år nu, denna sabla irritation, och jag måste snart få ett givande svar på min naggande fråga. Det är alltså i ett sista desperat försök jag nu vänder mig till er, för att ta del av er visdom.
Varför klär sig folk så konsekvent?
kommentarer...
Jag har visserligen några misstankar om vad det är som kittlar mina känsliga irritationsnerver, men än kan jag inte vara hundra på vad det är som faktiskt utlöser min klåda. Antingen är det det faktum att det är fantastiskt fantasilöst, att de helt och hållet verkat gett upp, eller så kan det vara alternativ nummer två; flockbeteende i kombination med grupptryck.
För er som inte fattar vad jag menar kommer här några retoriska frågor:
Hur ofta ser du någon gå klädd i rastafaripannband, canada goose-jacka, batiktröja och gummistövlar?
Hur många gånger har du iaktagit kombinationen: Seglarhatt, rutig slips, manchesterbyxor och blinkande skor?
Godishalsband, pradaväska, Dr Martins och pilotbrillor, någon?
Visserligen något tillspetsade och överdrivna exempel, men jag hoppas ni fattar vad jag menar.
Iaf, det har pågått i flera år nu, denna sabla irritation, och jag måste snart få ett givande svar på min naggande fråga. Det är alltså i ett sista desperat försök jag nu vänder mig till er, för att ta del av er visdom.
Varför klär sig folk så konsekvent?
Ännu en av mina uppfinningar har satts i produktion
Jag är en sån person som alltid försöker komma på smarta lösningar, otippade förbättringar eller nya användingsområden till redan existerande och etablerade produkter. Är inte superbra eller ens en gnutta framgångsrik på det, men en del snygga idëer har jag kommit på under de senaste åren.
Känlan jag får av att ha "nya", "underbara" och "framgångsrika" uppfinningar liggandes på lur, gömda från omvärlden i mitt kassaskåpssäkra minne är sjukt skön, och jag brukar tänka: "så här måste killen som konstruerade post-it-lappen, kardborren eller rubiks-kub, också ha känt, precis innan han fick tummen ur"
Det är därför det är så sjukt knäckande varje gång någon av mina tilltänkta guldgossar redan är påtänkta och satta i produktion. Om jag dessutom får syn på den lille svikaren för första gången, och det är i affären, blir jag givetvis extra knäckt.
Har du upplevt samma sak?
Ge mig din historia!
Känlan jag får av att ha "nya", "underbara" och "framgångsrika" uppfinningar liggandes på lur, gömda från omvärlden i mitt kassaskåpssäkra minne är sjukt skön, och jag brukar tänka: "så här måste killen som konstruerade post-it-lappen, kardborren eller rubiks-kub, också ha känt, precis innan han fick tummen ur"
Det är därför det är så sjukt knäckande varje gång någon av mina tilltänkta guldgossar redan är påtänkta och satta i produktion. Om jag dessutom får syn på den lille svikaren för första gången, och det är i affären, blir jag givetvis extra knäckt.
Har du upplevt samma sak?
Ge mig din historia!
Mina tår är frusna prinskorvar
Som alla vi med känsel har upptäckt, har det på senare tid blivit riktigt jävla snorkallt. Visserilgen ingen praktnyhet så här i mörka och bulla vintertider, men det är ändå lika förödande och överraskande varje gång. Kroppen förvandlas till någon slags mänsklig isglass, näsan ruttnar bort och alla glider så sakterliga in i en årlig, tidsbestämd deprission.
Så... Hur gör man då för att råda bot på detta? Ska man bara lägga sig platt och välkomna alla hemskheter? Eller tar man den stelfrusna tjuren i hornen och spottar honom i örat?
Jag väljer alltid det sist nämnda och har ett par tips på lager. Men mer om det senare...
Vad gör du för att överleva vintern?
Så... Hur gör man då för att råda bot på detta? Ska man bara lägga sig platt och välkomna alla hemskheter? Eller tar man den stelfrusna tjuren i hornen och spottar honom i örat?
Jag väljer alltid det sist nämnda och har ett par tips på lager. Men mer om det senare...
Vad gör du för att överleva vintern?
Världens godaste baguette
En dag när jag stod nere vid vår lokala korvkiosk och visslade, kände jag plötsligt hur någon knackade lite lätt på min axel. Efter 5 minuters febrilt ignorerande vände jag mig tillslut om, och en galen, tandlös man med armarna längs sidorna, stod och glodde på mig som om jag vore choklad. Efter 30 sekunder, som bäst kan beskrivas som förskräckliga och mardrömsframkallande, klämde han slutligen ur sig en fråga:
"Du, grabben, du gillar baguetter, inte sant?"
"Jo, det gör jag väl. Har inte tänkt så mycket på det iochförsig, men visst, en bagge och lite läskeblask sitter aldrig fel" returnerade jag.
"Om jag hade tvingat dig att välja ut en endaste favorit, vilken hade det då blivit?"
Förbryllad över den direkta frågan, och osäker på mannens egentliga motiv, började jag leta i min minnesbank, och kom fram med följande svar.
"Med tanke på att du är så skönt plump, och inte uppvisar några som helst tecken på social fobi, ska jag faktiskt, för en gångs skull svara ärligt på din konstiga och luriga fråga. Min absoluta favoritbaguette måste vara rostbiffvarianten...
Mannen verkade dock inte hundra procent nöjd, så jag fortsatte:
Jag tycker så här. Remouladsåsen får på något märkligt sätt, rostbiffen att klibba ihop tillsammans med den luftiga salladen och den mustiga tomaten i kombination med kött får mina smaklökar att fullständigt tappa kontrollen. Den fiberrika brödkonsistensen framkallar desssutom enbart härliga barndomsminnen, och om allt är serverat en smula ugnsljummet och knaprigt, går jag nästan i taket...
Ett nöjt leende kröp sig nu fram i mannens ansikte och jag kände att jag äntligen kunde andas ut... Jag hade svarat på ett tillfredställande och snyggt sätt.
Men, vad hade du svarat på hans fråga?
"Du, grabben, du gillar baguetter, inte sant?"
"Jo, det gör jag väl. Har inte tänkt så mycket på det iochförsig, men visst, en bagge och lite läskeblask sitter aldrig fel" returnerade jag.
"Om jag hade tvingat dig att välja ut en endaste favorit, vilken hade det då blivit?"
Förbryllad över den direkta frågan, och osäker på mannens egentliga motiv, började jag leta i min minnesbank, och kom fram med följande svar.
"Med tanke på att du är så skönt plump, och inte uppvisar några som helst tecken på social fobi, ska jag faktiskt, för en gångs skull svara ärligt på din konstiga och luriga fråga. Min absoluta favoritbaguette måste vara rostbiffvarianten...
Mannen verkade dock inte hundra procent nöjd, så jag fortsatte:
Jag tycker så här. Remouladsåsen får på något märkligt sätt, rostbiffen att klibba ihop tillsammans med den luftiga salladen och den mustiga tomaten i kombination med kött får mina smaklökar att fullständigt tappa kontrollen. Den fiberrika brödkonsistensen framkallar desssutom enbart härliga barndomsminnen, och om allt är serverat en smula ugnsljummet och knaprigt, går jag nästan i taket...
Ett nöjt leende kröp sig nu fram i mannens ansikte och jag kände att jag äntligen kunde andas ut... Jag hade svarat på ett tillfredställande och snyggt sätt.
Men, vad hade du svarat på hans fråga?
Måste dopa mig för att somna
Hatar du mat?
Vet inte riktigt när mitt personliga helvete barkade loss, men jag har alltid varit en av de största aktörerna när det kommit till kampen mot fiskätning. Har aså länge jag kan minnas betraktat måltiden som något av en rabiessmittad, smutig och ful andrahandsmedborgare och det faktum att de mest fanatiska beundrarna kunnats hittas bland folkgrupperna bönder och pensionärer kan ha spelat en stor, stor roll i utvecklandet av mitt hat och ilska.
Är dock inte hundra procent säker på att detta är en fullt frisk egenskap och preferens eller att det ens är möjligt att fisk kan frammana sådana känslor men jag hoppas innerligt på att det, någonstans där ute, finns en vetenskaplig rapport som kan verifiera det fenomen jag upplever.
Det är skumt, för nästan inga andra livsmedelsprodukter har denna starka och betydande inverkan på mig. Mula mig med kladdiga bananer, tvångsmata mig torra russin och kittla mig med ett gäng taggiga ananser och jag kastar samma apatiska öga på dem nästa gång jag möter dom i korridoren som jag alltid gjort...
Hur är det med er, vill ni fullkomligt döda någon speciell kylskåpsvara?
Är dock inte hundra procent säker på att detta är en fullt frisk egenskap och preferens eller att det ens är möjligt att fisk kan frammana sådana känslor men jag hoppas innerligt på att det, någonstans där ute, finns en vetenskaplig rapport som kan verifiera det fenomen jag upplever.
Det är skumt, för nästan inga andra livsmedelsprodukter har denna starka och betydande inverkan på mig. Mula mig med kladdiga bananer, tvångsmata mig torra russin och kittla mig med ett gäng taggiga ananser och jag kastar samma apatiska öga på dem nästa gång jag möter dom i korridoren som jag alltid gjort...
Hur är det med er, vill ni fullkomligt döda någon speciell kylskåpsvara?
Frukt är faktiskt godis
Saker som aldrig diskuteras
Jag har en liten meningslös åsikt som jag skulle vilja bolla med er för att se var ni står och tycker. Eventuellt kan det bli en liten intressant diskussion och har vi tur är det inte allt för många som blir arga, purkna och ledsna utan förhoppningsvis kan även några bli glada och en gnutta roade. Som ni märker kör jag en ganska diplomatisk, laid back och feg stil så här i början, men då jag tycker att alla medel är tillåtna när det gäller att fånga in och irritera läsaren så snabbt som möjligt, hoppas jag att ni har överseende med detta och inte blir allt för irriterade... Fan, lite moment 22-vibbar på föregåede mening, men skit samma, här är iaf min åsikt för dagen:
Enligt mig finns det otaliga fenomen här i livet som på något sätt alltid fintar bort debattörer, alltid undgår att bli genomskådat och således alltid kan ligga och mögla till sig riktigt, riktigt ordentligt i gemene mans förutfattade och stelbenta funderingar. Konstiga saker, underliga förteelser och till synes vedertagna sanningar som förblir oemotsagda, ogenomtänkta och obearbetade, och som till slut får sin status uppgraderad från "så kan det kanske vara" till "så är det, ta mig fan". Det kan vara små, pittoreska ting som varför gamla människor ofta blir arga, ofta gillar livet på landet och ibland älskar att resa i grupp, till stora saker som varför människor i texas alltid är feta, gillar skallerormar och ofta har bältros. Frågar man den stora massan om dessa ting blir svaren alltid det samma; alla gamla människor är egentligen bittra och misslyckade bönder och folk i texas är uppenbarligen amerikanare och ja, dumma i huvet,
Men hur ligger det till egentligen? Är det verkligen alltid så enkelt, så lätträknat och framförallt så uppenbart med dessa ting, eller finns det kanske fler roliga, intressanta och oväntade tolkningsmöjligheter liggandes där ute? Jag tänkte nämnligen att tråden kunde bli lite av ett givande och tagande, en fråga och svar-spalt i all enkelhet.
En person slänger ut sig en ofta diskuterad fråga, och sedan får efterkommande besökare försöka svara på frågan så gott de kan. Enda kravet är att svaret inte får vara en klyscha, en plattityd eller en så kallad fördom.
Ex:
Varför är tjocka människor tråkiga?
Det du inte ska svara:
Den onormalt stora kroppshyddan hos den korpulenta skapar ofta ett socialt utanförskap som är väldigt svår att ta sig ur. Ett negativt bemötande från den enskilde mannen på gatan upplevs som ett gemensamt fördommande från samhället i stort, och bemötandet för nästkommande förbipasserande blir givetvis negativ.
Du kan då istället svaranågot i stil med:
Då all energi hos överviktiga och sjukligt feta personer forslas till magen och deras matsmältningsprocess, kan de omöjligt förvantas vara sociala, trevliga eller verbala. Mängden kolhydrater som käftmuskulatur och sinne kräver för att upprätthålla en levande och livlig diskussion räcker helt enkelt inte till, och således har vi fått oss en trist och grå medborgare.
Enligt mig finns det otaliga fenomen här i livet som på något sätt alltid fintar bort debattörer, alltid undgår att bli genomskådat och således alltid kan ligga och mögla till sig riktigt, riktigt ordentligt i gemene mans förutfattade och stelbenta funderingar. Konstiga saker, underliga förteelser och till synes vedertagna sanningar som förblir oemotsagda, ogenomtänkta och obearbetade, och som till slut får sin status uppgraderad från "så kan det kanske vara" till "så är det, ta mig fan". Det kan vara små, pittoreska ting som varför gamla människor ofta blir arga, ofta gillar livet på landet och ibland älskar att resa i grupp, till stora saker som varför människor i texas alltid är feta, gillar skallerormar och ofta har bältros. Frågar man den stora massan om dessa ting blir svaren alltid det samma; alla gamla människor är egentligen bittra och misslyckade bönder och folk i texas är uppenbarligen amerikanare och ja, dumma i huvet,
Men hur ligger det till egentligen? Är det verkligen alltid så enkelt, så lätträknat och framförallt så uppenbart med dessa ting, eller finns det kanske fler roliga, intressanta och oväntade tolkningsmöjligheter liggandes där ute? Jag tänkte nämnligen att tråden kunde bli lite av ett givande och tagande, en fråga och svar-spalt i all enkelhet.
En person slänger ut sig en ofta diskuterad fråga, och sedan får efterkommande besökare försöka svara på frågan så gott de kan. Enda kravet är att svaret inte får vara en klyscha, en plattityd eller en så kallad fördom.
Ex:
Varför är tjocka människor tråkiga?
Det du inte ska svara:
Den onormalt stora kroppshyddan hos den korpulenta skapar ofta ett socialt utanförskap som är väldigt svår att ta sig ur. Ett negativt bemötande från den enskilde mannen på gatan upplevs som ett gemensamt fördommande från samhället i stort, och bemötandet för nästkommande förbipasserande blir givetvis negativ.
Du kan då istället svaranågot i stil med:
Då all energi hos överviktiga och sjukligt feta personer forslas till magen och deras matsmältningsprocess, kan de omöjligt förvantas vara sociala, trevliga eller verbala. Mängden kolhydrater som käftmuskulatur och sinne kräver för att upprätthålla en levande och livlig diskussion räcker helt enkelt inte till, och således har vi fått oss en trist och grå medborgare.