Jag vet varför folk agerar så argt på internet
Nu vet ju jag med mig att ni är sjukt lata människor (ni sitter trots allt och läser en total främlings mest ytliga tankar, as we speak) så jag har redan preparerat övningen genom att ställa in svaret i ugnen för en halvtimme sen. Vill ni smaka?
Den största anledningen till att vissa ständigt verkar arga, bittra, ja till och med hatiska på nätet är att de en gång i tiden iakttagit en cynisk legend "in action". Därför drömmer alla om att en vacker dag leverera den mest perfekt avvägda och delikata punchlinen. Att ständigt vara redo att slänga ur sig en väl avvägd "owned", "gammalt", "hur dum i huvudet kan en människa på åtta jordsnurr egentligen va?" är inte enkelt och kräver både tålamod och en stor portion rutin. Problemet med dessa bittra individer är att de inte besitter tillräcklig intelligens för att skifta mellan olika känslolägen, och vetskapen att de en dag, kanske kanske, kommer få in den ultimata träffen driver dem vidare.
Vi andra vet att dessa små jobbiga pseudonymer agerar helt fel, (vi slår av och på vår ironiska/hårda attityd lika lätt och ledigt som en fyrtornsväktare slår på ljuset när han "stämplar in" på jobbet) och att det givetvis är en osäkerhet och önskan om att bli omtyckt som fungerar som primärt bränsle.
Chilla ner säger jag bara. Och till er barn som läser detta: "Tell your friends, sanningen finns alltid hos mig."
Hur lång hållbarhet har en kille som står upp?
Min infallsvinkel på fenomenet humor har du redan kunnat tjuvläsa i rubriken, men för den som av någon anledning lider av dyslexi endast när det kommer till ingress och rubrikskrift, tar jag det en gång till. Hur lång hållbarhet har humor? Och kanske mer specifikt. Killarna och tjejerna som sysslar med stand-up, hur länge kommer deras alster att fungera?
Infallsvinkeln ser förhållandevis enkel ut. Dagens stand-up humor största brist är att den funkar endast om man känner till alla inblandade individer. En kille som Magnus Betnér är en runsten om tjugo år. Pablo Fransisco är en bärnsten. Dave Chapelle är ett regalskepp. Listan kan göras hur lång som helst, men ska sanningen fram, kan de flesta stå-uppare snällast beskrivas som det retarderade folkets samlade kommentatorröst. De pladdrar på om olika kändisar, spyr galla över utvalda celebriteter och imiterar de som har en rolig dialekt eller accent.
Givetvis finns det några lysande undantag som har infallsvinklar och historier som med all säkerhet har längre hållbarhet än "senaste nytt från Kändis AB"-rutiner. Ska inte nämna några specifika namn, då inga speciella namn dök upp medan jag skrev detta.
Faktum och tankeställning kvarstår. Hur länge kommer folk att fnissa åt parodier på kända människor? Finns det någon lösning på detta problem?
Slå mig tillbaka.
Jag behöver lite mer hångel och kramar
Enligt en dansk, konstig undersökning behöver varje enskild individ 16 kramar om dagen för att må bra och fungera normalt. Detta är det absoluta minimibehövet och givetvis rekomenderas vi till ett större utbyte av kramar. Jag ligger mil ifrån den undre gränser, och däri ligger mitt problem.
Trots att jag lever ett tämligen socialt och trevligt liv med vinkvällar, bullbakande och fikahäng, känner jag ibland att det fattas en eller två pusselbitar för att göra det hela komplett. Jag är snygg, singel och snäll och har lätt för att träffa människor, inkassera nya vänner och från tid till annan få lite smaskig kvinnlig kärlek.
Så egentligen borde jag hålla min käft, snällt promenera vidare och inte alls skapa trådar med detta tema. Men...
Mitt problem, för att förklara det kort och snabbt, är avsaknaden av mänsklig kontakt. Jag behöver fler kramar, mer pussar, massor av klappar på huvudet och gärna ett riktigt hångel lite då och då. Mina kompisar, både tjejer och killar, attakeras så fort tillfälle ges; Mina föräldrar fungerar utmärkt som mänskliga kuddar och snuttefiltar; Husdjur, mestadels andras iom att jag saknar själv, kan temporärt fylla en funktion.
Men alla dessa källor till skön mänsklig kontakt kan tyvärr bara utnyttjas till viss del, till en viss punkt och sedan uppfattas det som konstigt. Polarna tror man är dum i huvet om man är för kontaktbenägen, päronen pallar inte kramas hur länge ofta som helst osv. osv.
Dagen jag insåg att jag inte skulle bli världsmästare
Som liten grabb hade jag storslagna och ytterst storartade planer för mitt framtida liv. Jag skulle kittla vilda björnar, kyssa heta kändisar och bli världens bästa brandman. Jag skulle uppfinna fräcka bilar, hitta nya svampar och givetvis vinna flera nobelpris. Några av dessa visioner lever och finns fortfarande kvar, medans andra, av diverse anledningar, permanent har fade:ats och dött ut.
En specifik dröm, som idag ter sig helt omöjlig, men som på den tiden var så nära självklar något kunde komma, var att en vacker dag bli världsmästare i någon av dom stora sporterna. Ett tag var jag helt övertygad om att schack var min grej, några veckor senare var handboll helt säkert och en period tedde sig simning hur lätt som helst.
Denna dröm frodades och levde under hela min tonårs-period, men det var först mot slutet av gymnasiet jag insåg att jag tyvärr aldrig skulle bli någon hyllad världsmästare. Jag kunde bara glömma inbjudningarna till Lilla sportspegeln, mottagningarna av Gerring-pris och baddräkter uppkallade efter mig. Allt hade bara varit en simpel och fin dröm, men nu var det till slut över. Dagen då detta hemska inträffade var en mörk dag i kalendern, och för evigt skulle jag minnas incidenten med avsmak.
Jag och min familj befann oss på nån konstig kanarie-ö för att fira pappas 50-års dag och denna speciella dag spenderade vi genom att tokslappa vid poolen. Mamma och pappa läste som vanligt böcker, lill-syrran var delaktig i nån barnklubb medans jag låg och lapade sol för fulla muggar.
På eftermiddagen kom lill-syrran springandes och frågade om jag kunde vara med och spela fotboll med hennes lilla klubb. Visst svarade jag, och följde efter syster. Klubben bestod av smågrabbar och småflickor i åldrarna 10-12, och jag insåg snabbt att jag fick ta det lugnt med de små liven, inte dribbla allt för mycket och hålla igen med de värsta glidtacklingarna.
Matchen blåstes igång och började för min del bra. Två nickmål de första fem minuterna och drömmarna om vm-guld, samtal från Lagerbäck och sko-sponsorer flashade återigen upp. Allt detta skulle dock ändras då det i andra halvlek dök upp fler spelare som snabbt delades in i de redan befintliga lagen. En av dessa nyanlända var en liten tanig, rödhårig (rödhårig!) snubbe som mer såg ut som en anorektiskt backhoppare än ett fullfjädrat fotbollsproffs...
Inom loppet av 2 minuter hade han förnedrat mig totalt. Han tunnlade mig tre gånger, bröt mina passar med enkelhet och sprang ifrån mig som om jag vore invalid. Allt detta gjorde mig extremt arg och uppspelt, men han bara fortsatte sin uppvisning. Två bizza-mål, några snygga zlatan-dribblingar och så slängde han in ett par tunnlar till.
Den dagen insåg jag att om jag inte ens kan bemästra ett rödhårigt brittiskt freak, antagligen framproducerat efter en misslyckad kväll på ibiza eller nått, skulle jag aldrig, aldrig kunna rå på råskinnen i den internationella toppfotbollen... Drömmen var mer än död.
Tar det mer än 5 minuter? Ledsen, inte intresserad...
När det kommer till matlagning har jag två jävligt klara regler. För det första ska det vara enkelt och för det andra ska det gå snabbt. Att i timtals stå och pilla med laxar, kryddor, ostar, exotiskta grönsaker och annat trams för att förhöja den så kallade smakupplevelsen är snudd på patetiskt. Jag gillar att bli mätt, jag gillar att bli det snabbt och hur jag kommer i mål spelar ingen som helst roll.
Gång på gång har jag, (trots bättre vetande?), gått i den klassiska gourmet-fällan och spenderat dyrbar tid i nått flashigt kök för att försöka bereda nån perfekt och oklanderlig måltid. Efter den kulinariska och superba födan är intagen och min mage är aning mer uppsvälld, uppenbarar sig alltid samma retliga tanke:
- "Hade inte ett gäng korvar och lite smörigt pulvermos fungerat minst lika bra?!?"
För matlagnings-hypen som för tilfället råder bland våra medborgare, och säkert även här på whoa, är bara ett enda stort luftslott, ett fattigt april-skämt som bäst, framproducerat av snikna och förvirrade media-personer i brist på orginella och nyskapande ideér. Antingen det, eller så gillar folk faktiskt att stå och svettas i trånga kök..
Idag är Sverige, enligt nån artikel jag läste förra veckan, världens överlägset mest tätrika kokboksland. Matlagningstokiga länder så som Italien, Kina och Algeriet var visst inte ens i närheten i duellen med Mat-Tina och hennes 8 miljoner lärjungar. Men frågan är, trots den prestige och ära som tillkommer en första plats, om vi inte skall försöka förlora nästa år. För ärligt, vem orkar stå och slava i köket i mer än kvart för att mätta sin hunger när det finns så mycket roligare saker att lägga sin tid på? Inte jag i alla fall.
Så den dagen våra kära uppfinnare klämmer fram ett "bli-mätt-direkt-och-i-24-timmar-framåt"-piller kommer jag att bunkra upp, och det rejält. För tänk dig att aldrig mer behöva stå och peta i nån blodig köttbit, att aldrig mer hålla koll på kronärtskockors optimal-temperatur och aldrig, aldrig mer bekymra sig över skillnaden mellan oregano och basilika..
Hundägare och deras totala brist på fantasi
Det finns få irritationsmoment så jobbiga och eksemframkallande, som människors fullständiga brist på kreativitet, fantasi och påhittighet. På nått lurigt sätt skäms man åt deras vägnar och undrar lite stilla om samtliga inblandade i deras utbildninsvärld var klåpare, bedragare eller bara allmänt korkade. Värst blir det när kretin tror att han faktiskt är kreativ och orginell, men likväl glatt kör ner för en redan utstakad, uppkörd och trist grusväg.
De klassiska och mest hatade exemplen är, som ni kanske redan visste, fula asien-backpackers, tatuerade 14-åringar och i vissa fall även frilandsjournalister. Nu i år, hittar vi dock en ny, rolig och spännande grupp som frenetiskt håller på att brotta sig in på listan. De gör det dessutom ganska snyggt.
Gruppen kallas vanligtvis hundägare (även hundsamlare, vovve-vänner eller dogg-boss funkar), och du hittar dom lite var stans på dygnets alla tider. Givetvis är dessa personer fullt normala, fullt presentabla och fullt fungerande och har inga som helst problem med att vare sig bibehålla jobb eller lösa korsord. Med all säkerhet känner du redan nu någon som tillhör denna elitistiska församling, och alldeles absolut har du inte några som helst onda åsikter om dom.
Anledningen till min lätt milda irritation är deras uppenbara sätt på vilket de väljer hundras på. På nått sjukt sätt skall hundens "personlighet" och i vissa mån även utseende alltid överrensstämma med husses och mattes dito.
Så... Anser du att hundägaren lätt kan beskrivas som lite småtjock, hård men oftast ganska glad vet du att det i hundkojan i nio fall utav tio gömmer sig en mullig liten bulldog. Samma sak med anorektiker och pinnsmala greyhounds. Samma sak med pensionärer och till synes halvdöda bassets. Samma sak med rastafaris och pullis osv osv...
Därför hoppas jag innerligt att detta år kan bli året då vi vänder på den hiskeliga hund-köpar-skutan. Året då vi inte längre känner oss bundna av klassiska stereotyper eller blir tvingade till type-castings och andra förkastilga metoder.
Året, kort och gott, då hundägarna tar och får tillbaka sin självrespekt!
Bensinmack + Cigg = Tjernobyl?
Enligt en känd, lätt överviktig forskare finns det runt fyra tusen olika sätt att dö på. Han presenterade denna makabra upptäckt för lite drygt två år sen och jag plockade upp informationen i en svettig och skrynklig metro, kort därefter. Vilka de olika sätten var, eller för delen hur han kommit fram till just siffran fyra tusen, har jag dessvärre glömt, men det intressanta och roliga kvarstår:
Är lite flyktigt ciggarett-sugande på en lokal bensinmack ett tillräckligt troligt dödsscenario för att kvala in på denna morbida lista?
För som ni alla vet rör sig en rökare fritt i vårt avlånga land, och att släcka och därmed tappa värdefull nikotin-tid på grund av en avlägsen och minimalisk teoretisk risk, finns inte hos många gulfingrade människor...
Så, till alla er som antingen jobbat på mack / har hört historier om exploderade bensinpumpar / själv upplevt något i dessa regioner / är en hajare på pyroteknik har jag en fråga:
Är detta något som jag borde vara försiktig med?
Finns det en teoretisk risk för att jag kan orsaka explosion och förödelse?
För om jag ska vara helt ärlig tror jag att detta dilemma är den indirekta frukten av några försfriskade hollywood-forfattares makalösa fantasi. Eller ok, det finns kanske en liten, liten risk. Men då ska bensinmacken och dess omnejd fullkomligt bada i bensin...
Olika sätt att jävlas med okända människor
Innan jag börjar med dagens lilla lektion är det av yttersta vikt att ni förstår att tråden inte skall fungera som inspiration, karta eller ens bollplank. Den uppmanar heller inte någon att utföra dessa stunts och ser uteslutande med stränga ögon på de individer som trots allt, pysslar med dessa aktiviteter. Se det istället som ett lugnt och stilla biktrum, där alla har chansen att lätta sitt hjärta, få lite välbehövligt skäll och en möjlighet att vara frank för en stund.
Det skall dessutom påpekas att jag innerst inne är en snäll och välmenande människa, men att ibland, bara ibland, får för mig att agera retard. Fråga mig inte efter motiv eller logik, för jag vet tyvärr inte själv vad som ibland driver mig..
Okej, då börjar vi:
Någon frågar efter vägen - Peka åt helt fel håll
Detta är en riktig klassiker, och du som är lite mer garvad och rutinerad, har med största säerhet säkert redan kört denna lilla lek till leda.
Upplägget och tillvägagångssättet är väldigt enkelt och kul. Random person, oftast en turist, ett gäng förvirrade pensionärer eller psykiskt störda transvestiter, frågar dig snällt om närmaste väg till punkt A. Givetvis känner du, i egenskap av van lokalmedborgare till rutten exakt och precist, men av någon anledning lotsar du iväg honom / henne i rakt motsatt riktning. Sjukt meningslöst, men fortfarande givande när du tänker på dina offers framtida förvirring. "Sa inte den snälle herrn att vi skulle ta direkt till vänster efter dödskalle-klippan?? - Eller var det kanske före..."
Ipod-terrorisera din bilgranne
Har vissa likheter med Bluetooth-pjätt som skördat så stor framgång den senaste tiden. För att kunna utföra detta stunt krävs dessutom viss teknisk utrustning samt en automobil.
På vägen till jobbet eller det lokala köpcentret händer det att du finner dig inklämd i en så kallad bilkö. Bilisterna brevid, framför och bakom dig brukar vid dessa tillfällen flippa runt på sina bilstreos ihopp om att ratta in en skön, avslappnande eller trevlig radiokanal. Det är nu du skall komma in i bilden. Förberedelserna du i förväg tatt dig an är följande: fyllandet av en ipod, inköpandet av en fm-ipod-utsändare samt träningen på elaka skratt. Spela sedan upp ett i förväg preparerat och editerat SR-program (hur du editerar det är givetvis upp till dig själv. Klippa in konstiga kommentarer, könsord eller predikningar, byta ordningsföljd på inslag eller låtar är dock alla bra alternativ) och börja så gladeligen att streama ut skiten. Förhoppningsvis kommer grannarnas bilar så sakteliga fyllas av din fejk-sändning, och resultatet för din egen del blir pur och oförställd skadeglädje.
Ursäkta, men kan ni sluta suga på varandras tungor?
Mina vänner hade tyvärr vid denna tidpunkt inte samma flyt, och några av dom verkade till och med semi-deprimerade. Minsta chans på kvinnlig kärlek fumlades bort, varje tillstymmelse av lycka fuckades up, och deras humör var föjlaktligen lågt. Jag tyckte ärligt synd om dom, och gjorde mitt bästa för att muntra upp och sprida glädje.
Situationen idag är lite annorlunda och man kan nästan säga att rollerna nästan är omvända. Jag har blivit en cynisk, liten bitter man, medans polarna blivit laglydiga och snuskglada pojkvänner.
Nu till dagens problemställning:
Som singel, och halvt osocial händer det att jag umgås på tremanhand med något av dessa par. Vi kollar film, vi bygger lego eller vi dricker öl. Vissa av paren kan uppföra sig, (dvs. inte klämma bröst och kontinuerligt köra ryska posten) medans andra har svårare att hålla fingrarna i styr. Jag menar på att umgås man 1 par + 1 kompis ska man som par visa lite hänsyn, inte suga tunga i 10 minuters intervaller eller planera myskvällar.
Det är möjligt att jag som förbittrad och tafflig singel, uppfattar detta fel, och att ni sitter på en helt annan uppfattning. Eller så håller ni med mig helt och hållet. Hjälp en cynisk man, ge mig dina fem öre...
Fattar inte biffen med tecknade följetångs-serier...
Just nu är jag dock förbannad på hela fenomenet och anledningen är att mitt tålamod med dessa förljetångs-varianter till slut tog slut. Så jag har därför så sakteliga slutat läsa skiten. Kanske är detta beslut något ogenomtänkt och iväghastat, men innerst inne känner jag att detta är det ända rätta.
Att kvalitets-serier så som Rocky, Ernie och Non Sequir få ta del av min kollektiva bestaffning på grund av Modesty Blaise, Fantomen och Labans idioti är heller inget jag är glad eller stolt över, men det en offring jag känner jag måste ta.
Khaki - Hur dum får man bli?
En gång för länge, länge sen när jag var liten, fattig och kul, tog mamma med mig till ett nyöppnat köpcenter för att hotta upp min klädkollektion inför den nya säsongen. För mamma har mitt yttre alltid varit av stor och viktig betydelse, och som den gode son jag var, ville jag inte uppröra henne och följde därför snällt och följsamt med. Tanken var att hon denna soliga, men luriga eftermiddag dels skulle följa med som rutinerat smakråd, dels som givmild plånbok.
Upplägget tyckte jag var formidabelt, snyggt och grymt ända tills hon på fullaste alvar ville att jag skulle prova ett par konstiga khakis. Arg som ett bi sprang jag gråtandes ut ur affären, och det blev sista gången vi shoppade mundering tillsammans. Från den dagen bestämde vi att a) aldrig mer yppa ordet khakis. b) att jag i framtiden själv fick betala för mina risiga paltor.
Så, med denna historien färskt i minnet, slog jag mig i morse ner på tunnelbanan och bestämde mig för att räkna antal khakis. På femton minuters åkning, lyckades jag komma upp i 23 par, och några av dom satt dessutom på kids. För mig är detta helt ofattatbart, nästan helt oacceptabelt och jag kan helt ärligt säga att aldrig kommer låta mina barn bära detta djävulstyg.
För så här ligger det till:
* Det finns inget fulare än khaki-brallor. Det är fastställt genom seriös forskning.
* Av sammanlagt 768 nobelpristagare har 0 personer haft på sig khaki under, efter eller före prisutdelninen.
* Ingen, och jag menar ingen, fullt fungerande tjej skulle köpa ett par khaki-byxor till sin pojkvän.
* Alla hatar Khakis.
Min mamma anklagar mig för att vara ensam-räv...
Så länge jag kan minnas har jag varit omringad av konstiga, snygga och trevliga människor som av någon anledning velat hänga med mig. De klassiska och bestående aktörerna har mestadels bestått av sporadiska vänner, trofast familj och en och annan mentalt störd granne. Allt som allt har jag varit nöjd med situationen och alltid sett mig själv som en social och extrovert liten mes.
Nu, ju äldre och finare jag blir, verkar jag på något sätt ha tappat min forna glans, och mer och mer befinner jag mig i ödemarken som en utskrattad och tanig ensamseglare. Jag chillar hemma med en bok, sitter och äter glass i parken, lyssnar på musik eller badar bubbelbad. Alla dessa aktiviteter utövas alena, och jag gillar det skarpt...
Anledningen till detta skryt, eller snarare presentation av verkligheten så som jag ser den, är reaktionerna jag får från min familj. Mamsen är helt till sig av oro, menar på att min personliga charm, min förmåga att interaktera med andra människor och mitt framtidskapital kommer få sig en törn. Jag menar på att det hela är lugna gatan, att hon inte skall ligga sömnlös och att allt är guld.
Jag trivs i mitt eget sällskap. Fattar inte prylen med allt detta stohej kring gemenskap och gos. Och stirrar inte upp mig i onödan.
Ciggen pajjar mina fylliga läppar...
(Nu så här i början kör jag på Prince Light, vet inte varför, men jag måste säga att jag är rätt nöjd med mitt val. Smaken är lagom behaglig, designen på förpackningen någorlunda fräck, och jag har alltid varit en sucker för mjuka paket.)
Trots de många fördelarna med rökning, (snyggare och mer slitet ansikte, cigg-pauser på jobb, en ny fin trötthet) finner jag dock att en sak stör mig extremt mycket. Det är inte någon av de gamla bespottade klassikerna man hör om varje dag, utan en lurig rackare som smygit sig och ställt till besvär.
Så här funkar det:
Jag går i lugn takt mot bussen och känner suget efter en cigg. Ledigt pillar jag upp ett paket ur fickan, fipplar ut en liten pinne och klämmer fast den mellan mina fylliga, snygga läppar. Jag börjar leta efter en tändare, 15 sekunder går, och jag tänder min cigg. Vid det här laget har ciggen befunnit sig för länge mellan mina läppar och cigg-klistret har etsat sig fast i dom. Resultatet blir att mina läppar får sig en rejäl törn och att läpp-hud lossnar.
Pallar jag pilla på mig lite old spice?
Vad jag tyckte om hela spektaktlet minns jag inte riktigt nu, men jag vet det gjorde ganska starkt intryck på mig. Jag tyckte det hela var mycket förbryllande, dels för att det luktade så sjukt sött, men också att jag fram tills dess bara trodde att lustiga tanter och halvvingliga kvinnor bar denna uppfinning.
Ett par år senare dyker parfym åter igen upp på radrarn. Några grabbar i klassen har investerat i några flaskor (eller var det burkar) Axe, och uppslutningen blir totla. Nästa dag hade varenda jävel på sig antingen Jungel, Marine eller Musk.
Så..
Nu idag när jag sitter och brottas med problematik om hurvida en flarra luktvatten skall inköpas eller ej är det dessa två incidenter som gör sig påminda.
Jag hävdar att endast svettiga innebandykillar och överviktiga lastbilschafförer sysslar med denna hobby. Andra människor tycker givetvis annat.
Frågan är vad?
Klockrena 10-poängare och min oförmåga att prata med dom...
Innan jag tar er med in på mitt specifika problems lilla motorväg finns det ett par saker jag vill dela med mig av. Ett par förtydligande som sätter saker i rätt perspektiv. Lite mört kött på benen för eran del, för att uttrycka sig klart och koncist.
Jag är en man som är ganska normal. Snygg, trevlig, en klase kompisar, mp3-spelare - Ja, hela baletten. På kvinnofronten har jag aldrig haft några problem. En del flickvänner. Några perioder av en-nattare.
Ja, ni fattar galoppen.
Nu till problemet.
När jag befinner mig i singel-svängen är jag alltid sugen på att casha in en flickvän. På alla möjliga ställen försöker jag införskaffa dom. På stan, på biblioteket, på whoa och givetvis även på klubbar och barer. Alltid med finess dock.
Ibland händer det att en, i mina ögon så klart, klockren, fantastisk, underbar dam upenbarar sig och jag blir sjukt glad och lite pilsk. Men faktum är att jag aldrig kan lägga in några moves. Hon är för fin helt enkelt. Hade hon varit en åtta, nia, ja, då hade jag nog gjort något.
Men just på grund av hon är av en så sällsynt ras, vill och vågar jag inte öppna flabben...
