Mina nya arbetskamrater är imbecilla idioter
mitt jobb ter sig ungefär likadant. efter många om och men, många hur? varför? vem vad när och hur, tänkte jag slutligen; jag håller käften och förflyttar dialogen från den yttre verkligheten med mina arbetsokamrater till min inre, förvridna verklighet, där jag ställer frågor som "varför är du så jävla lönnfet ditt fascistäckel?", och vips! då han i verkligheten egentligen hade svarat med att köra ett rostigt spjut genom min diafragma, svarar han i min hjärna "för att jag innerst inne är en ledsen liten pojke som bara vill bli älskad, och ps, du skulle kunna vara den snyggaste bruden jag vet", varpå han gråter okontrollerat mycket, nästan till den gränsen att jag får slå honom utan att bli klandrad för det. det vill säga: jag pratar inte med dem. jag hittar på historier i mitt huvud vilka jag småler för mig själv åt, vilket i sin tur ger att ingen heller tilltalar mig. det blir som en god cirkel.