Fint som snooze

Tänk dig att du ligger i en riktigt brutalt skön säng på tidiga morgonkvisten och känner dig totalt utsalgen, sliten och omdomnad efter nattens festliga och bizzara eskapader. Tröttheten är överhängande, huvudvärken inte långt borta och allt du vill göra är att glida in i drömmarnas matsal en sista gång. Antagligen har du dessutom ett monotont jobb eller någon annan utmattande aktivitet som du måste upp och rusa iväg till. Är du dessutom född på 1900-talet, har du någon form av irriterande alarmsystem som vill att du faktiskt vaknar. Lika frustrerande varje morgon...

Men måste det vara så här? Finns det inte något smart sätt att kringgå denna ångestframkallande ritual?

Givetvis finns det det. Svaret heter
snooze och är en av de skönaste uppfinningarna förra århundradet hade att erbjuda. Personligen föredrar jag en slapptid på ungefär en kvart, och kör intervallet oftast två gånger. På så sätt för jag en lagom slapp och mjuk start på dagen, och behöver inte känna obehag och stress inför resterande dagssysslor.  

Så:

Använder DU något speciellt snooze-system som fungerar extra bra?

eller

Tycker du kanske att detta är fusk, och att endast svaga och allmänt slappa människor har nytta av det?

Nykter bland fulla kompisar?

Jag fullkomligt njuter av att befinna mig i högljutt, onyktert och sluddrigt sällskap, och förstår mig inte alls på avskyn bland gemene man över denna komplicerade men givande femkamps-gren.

Enligt mig finns det något väldigt speciellt och vackert över att beskåda och iakta ens närmaste vänner när de befinner sig i sitt ärligaste och roligaste tillstånd. Alla sätter på sig sin självsäkraste mask, och även den mest inbitna introverten klättrar då och då ur sitt skal, och får därmed visa upp sina riktiga färger. 

Mängden konstiga och främmande saker de kläcker ur sig, får mig att vilja rita teckningar, spela in på band och köpa mängder av vänskapshalsband och bara dansa. Jag kan lätt gå och gotta mig åt deras rara och tänkvärda utspel, flera, flera veckor framöver.

Mitt tips är alltså detta: Klarar du av det sociala rävspel som faktiskt krävs av dig som nykter åskådare bland berusade björnar, finns det sjukt många fler fördelar än en huvudvärksfri morgondag. Testa en gång. Jag lovar att du inte ångrar dig... 

Varför klär sig folk så konsekvent?

Jag vet inte vad det är som irriterar mig mest med människor som klär sig konsekvent, stilrent och efter outtalade normregler, men det är något som jag inte kan sluta störa mig på hur mycket jag än vill och försöker. Irritationen växer sig starkare för var dag som går, och snart pallar jag inte längre. En vandrande H&M-docka kommer snart få smaka på några beska och välsmorda 
kommentarer...
 
Jag har visserligen några misstankar om vad det är som kittlar mina känsliga irritationsnerver, men än kan jag inte vara hundra på vad det är som faktiskt utlöser min klåda. Antingen är det det faktum att det är fantastiskt fantasilöst, att de helt och hållet verkat gett upp, eller så kan det vara alternativ nummer två; flockbeteende i kombination med grupptryck.

För er som inte fattar vad jag menar kommer här några retoriska frågor:

Hur ofta ser du någon gå klädd i rastafaripannband, canada goose-jacka, batiktröja och gummistövlar?

Hur många gånger har du iaktagit kombinationen: Seglarhatt, rutig slips, manchesterbyxor och blinkande skor?

Godishalsband, pradaväska, Dr Martins och pilotbrillor, någon?


Visserligen något tillspetsade och överdrivna exempel, men jag hoppas ni fattar vad jag menar.

Iaf, det har pågått i flera år nu, denna sabla irritation, och jag måste snart få ett givande svar på min naggande fråga. Det är alltså i ett sista desperat försök jag nu vänder mig till er, för att ta del av er visdom. 

Varför klär sig folk så konsekvent?

Ännu en av mina uppfinningar har satts i produktion

Jag är en sån person som alltid försöker komma på smarta lösningar, otippade förbättringar eller nya användingsområden till redan existerande och etablerade produkter. Är inte superbra eller ens en gnutta framgångsrik på det, men en del snygga idëer har jag kommit på under de senaste åren.

Känlan jag får av att ha "nya", "underbara" och "framgångsrika" uppfinningar liggandes på lur, gömda från omvärlden i mitt kassaskåpssäkra minne är sjukt skön, och jag brukar tänka: "så här måste killen som konstruerade post-it-lappen, kardborren eller rubiks-kub, också ha känt, precis innan han fick tummen ur" 

Det är därför det är så sjukt knäckande varje gång någon av mina tilltänkta
guldgossar redan är påtänkta och satta i produktion. Om jag dessutom får syn på den lille svikaren för första gången, och det är i affären, blir jag givetvis extra knäckt. 


Har du upplevt samma sak?

Ge mig din historia!

Mina tår är frusna prinskorvar

Som alla vi med känsel har upptäckt, har det på senare tid blivit riktigt jävla snorkallt. Visserilgen ingen praktnyhet så här i mörka och bulla vintertider, men det är ändå lika förödande och överraskande varje gång. Kroppen förvandlas till någon slags mänsklig isglass, näsan ruttnar bort och alla glider så sakterliga in i en årlig, tidsbestämd deprission.

Så... Hur gör man då för att råda bot på detta? Ska man bara lägga sig platt och välkomna alla hemskheter? Eller tar man den stelfrusna tjuren i hornen och spottar honom i örat?

Jag väljer alltid det sist nämnda och har ett par tips på lager. Men mer om det senare...


Vad gör du för att överleva vintern?

Världens godaste baguette

En dag när jag stod nere vid vår lokala korvkiosk och visslade, kände jag plötsligt hur någon knackade lite lätt på min axel. Efter 5 minuters febrilt ignorerande vände jag mig tillslut om, och en galen, tandlös man med armarna längs sidorna, stod och glodde på mig som om jag vore choklad. Efter 30 sekunder, som bäst kan beskrivas som förskräckliga och mardrömsframkallande, klämde han slutligen ur sig en fråga:


"Du, grabben, du gillar baguetter, inte sant?"

"Jo, det gör jag väl. Har inte tänkt så mycket på det iochförsig, men visst, en bagge och lite läskeblask sitter aldrig fel"
 returnerade jag.

"Om jag hade tvingat dig att välja ut en endaste favorit, vilken hade det då blivit?"

Förbryllad över den direkta frågan, och osäker på mannens egentliga motiv, började jag leta i min minnesbank, och kom fram med följande svar.

"Med tanke på att du är så skönt plump, och inte uppvisar några som helst tecken på social fobi, ska jag faktiskt, för en gångs skull svara ärligt på din konstiga och luriga fråga. Min absoluta favoritbaguette måste vara rostbiffvarianten...

Mannen verkade dock inte hundra procent nöjd, så jag fortsatte:

Jag tycker så här. Remouladsåsen får på något märkligt sätt, rostbiffen att klibba ihop tillsammans med den luftiga salladen och den mustiga tomaten i kombination med kött får mina smaklökar att fullständigt tappa kontrollen. Den fiberrika brödkonsistensen framkallar desssutom enbart härliga barndomsminnen, och om allt är serverat en smula ugnsljummet och knaprigt, går jag nästan i taket...
 

Ett nöjt leende kröp sig nu fram i mannens ansikte och jag kände att jag äntligen kunde andas ut... Jag hade svarat på ett tillfredställande och snyggt sätt.


Men, vad hade du svarat på hans fråga?

Måste dopa mig för att somna

Varje natt händer samma sak. Jag har brutalt svårt för att somna och alla de gamla beprövade knepen: klia på magen, lite varm mjölk och den vackraste vaggvisa nån känner, funkar inte för fem öre. Mina ögon är fortfarande vidöppna, mitt sinne fullständigt klarvaket och allt jag vill göra är att hoppa i så många sängar, på så kort tid som möjligt.
 
Istället har jag annammat ett system som fungerar på ett lite annorlunda sätt och dessutom innehåller några andra deltagare. En bra bok, en fet podcast eller någon skön stand-up session i mp3-format konsumeras och efter en timmer eller två glider mitt operativsystem in i viloläge. Allt fungerar ganska smärtfritt, men det känns ändå lite snopet att behöva "dopa sig" varje kväll för att kunna somna. 


Någon som känner igen sig, och har några bra tips på hur jag kan återgå tïll min forna status och förmåga att somna som ett mätt och belåtet spädbarn?

Alla tips är välkomna...

Hatar du mat?

Vet inte riktigt när mitt personliga helvete barkade loss, men jag har alltid varit en av de största aktörerna när det kommit till kampen mot fiskätning. Har aså länge jag kan minnas betraktat måltiden som något av en rabiessmittad, smutig och ful andrahandsmedborgare och det faktum att de mest fanatiska beundrarna kunnats hittas bland folkgrupperna bönder och pensionärer kan ha spelat en stor, stor roll i utvecklandet av mitt hat och ilska.
 
Är dock inte hundra procent säker på att detta är en fullt frisk egenskap och preferens eller att det ens är möjligt att fisk kan frammana sådana känslor men jag hoppas innerligt på att det, någonstans där ute, finns en vetenskaplig rapport som kan verifiera det fenomen jag upplever.

Det är skumt, för nästan inga andra livsmedelsprodukter har denna starka och betydande inverkan på mig. Mula mig med kladdiga bananer, tvångsmata mig torra russin och kittla mig med ett gäng taggiga ananser och jag kastar samma apatiska öga på dem nästa gång jag möter dom i korridoren som jag alltid gjort... 



Hur är det med er, vill ni fullkomligt döda någon speciell kylskåpsvara? 

Frukt är faktiskt godis

Det finns förbannat många åsikter om frukt och alla ska i tid och otid, ständigt öppna munnen och förtälja just deras syn på saken. Så nu idag, tänkte jag att det kunde vara min tur att presentera min extremt häftiga infallsvinkel och jag kommer göra det med ett litet, futtigt förbehåll. Istället för att vräka ur mig någon generel uppfattning som "frukt är underbart", "bara manliga brandmän kan riktigt uppskatta en snitsig anordnad fruktkorg" eller "det smakar skit", tänkte jag bryta ner det hela ett steg till och lista några av de individuella aktörerna. Det blir mer intressant och givande på så sätt.

Banan
Festligare frukt får man leta länge efter. Antalet fester, denna lilla krabat räddat genom sin vinnande personlighet och sin förmåga att bjuda på sig själv, går knappt att räkna. Han är en ständig källa till glädje, och dessutom klär han sig propert.

Kiwi
Har alltid betraktat honom som en avlägsen och främmande kusin. Vet aldrig riktigt var jag har honom, och fullkomligt labil är det minsta man kan säga om hans personlighet. Vid sällsynta tillfällen, kommar han förvisso helt till sin rätt och dessa stunder vill man bara rama in och föreviga. Gillar dock inte att han bär päls.

Plommon
Liten, tjock, ettrig varelser som har extremt svårt att fatta egna beslut. Hänger ständigt i gäng och har lätt för att rodna. Lever under vintermånaderna ett förhållandevis deppigt och misslyckat liv, för att under vårens första veckor totalt blomma ut och briljera. Kan påverkar folks magar negativt.

Saker som aldrig diskuteras

Jag har en liten meningslös åsikt som jag skulle vilja bolla med er för att se var ni står och tycker. Eventuellt kan det bli en liten intressant diskussion och har vi tur är det inte allt för många som blir arga, purkna och ledsna utan förhoppningsvis kan även några bli glada och en gnutta roade. Som ni märker kör jag en ganska diplomatisk, laid back och feg stil så här i början, men då jag tycker att alla medel är tillåtna när det gäller att fånga in och irritera läsaren så snabbt som möjligt, hoppas jag att ni har överseende med detta och inte blir allt för irriterade... Fan, lite moment 22-vibbar på föregåede mening, men skit samma, här är iaf min åsikt för dagen:

Enligt mig finns det otaliga fenomen här i livet som på något sätt alltid fintar bort debattörer, alltid undgår att bli genomskådat och således alltid kan ligga och mögla till sig riktigt, riktigt ordentligt i gemene mans förutfattade och stelbenta funderingar. Konstiga saker, underliga förteelser och till synes vedertagna sanningar som förblir oemotsagda, ogenomtänkta och obearbetade, och som till slut får sin status uppgraderad från "så kan det kanske vara" till "så är det, ta mig fan". Det kan vara små, pittoreska ting som varför gamla människor ofta blir arga, ofta gillar livet på landet och ibland älskar att resa i grupp, till stora saker som varför människor i texas alltid är feta, gillar skallerormar och ofta har bältros. Frågar man den stora massan om dessa ting blir svaren alltid det samma; alla gamla människor är egentligen bittra och misslyckade bönder och folk i texas är uppenbarligen amerikanare och ja, dumma i huvet,

Men hur ligger det till egentligen? Är det verkligen alltid så enkelt, så lätträknat och framförallt så uppenbart med dessa ting, eller finns det kanske fler roliga, intressanta och oväntade tolkningsmöjligheter liggandes där ute? Jag tänkte nämnligen att tråden kunde bli lite av ett givande och tagande, en fråga och svar-spalt i all enkelhet.

En person slänger ut sig en ofta diskuterad fråga, och sedan får efterkommande besökare försöka svara på frågan så gott de kan. Enda kravet är att svaret inte får vara en klyscha, en plattityd eller en så kallad fördom.

Ex:

Varför är tjocka människor tråkiga?

Det du inte ska svara:
Den onormalt stora kroppshyddan hos den korpulenta skapar ofta ett socialt utanförskap som är väldigt svår att ta sig ur. Ett negativt bemötande från den enskilde mannen på gatan upplevs som ett gemensamt fördommande från samhället i stort, och bemötandet för nästkommande förbipasserande blir givetvis negativ.

Du kan då istället svaranågot i stil med:
Då all energi hos överviktiga och sjukligt feta personer forslas till magen och deras matsmältningsprocess, kan de omöjligt förvantas vara sociala, trevliga eller verbala. Mängden kolhydrater som käftmuskulatur och sinne kräver för att upprätthålla en levande och livlig diskussion räcker helt enkelt inte till, och således har vi fått oss en trist och grå medborgare.